Nej! Jag är inte lat! Det är vad du tror, inte vad som är sant. Jag bara kan inte. Jag vill, men vet inte hur. Det du ser är det som syns, inte det jag känner och upplever.

Ingen vet hur jag känner just där och då. Att jag sitter där och gör ingenting, har inte med lathet att göra. Jag mår inte bra, och det är bla så det visar sig tydligen. De dagar som jag har de jobbigast kan komma lite när som, det är inget jag styr över. Jag kan heller inte hjälpa att energin och orken bara försvinner. Jag jobbar på att bryta mitt mönster, men det är inget du ser.
Så snälla du döm mig inte, för du vet inte sanningen..

Är så less på att behöva försvara mig, särskilt när jag knappt vet själv varför jag mår som jag mår.

Och varför måste alla veta allt? Vissa saker är för privata. Så privata att det bara är jag som vet om dem, och Jimmy vet oxå så klart.

Idag på vägen hem kom jag på det.. Jag kom verkligen på det. Eller det är väl inte bara den grejen, men jag kom i alla fall på en sak som verkligen får mig att må sämst. Det var en sak som slog mig, och den slog så hårt att det gjorde ont. Ska nog ta upp det med kuratorn nästa gång.

//s