Jag är så galet trött på att flänga fram & tillbaka mellan hopp & förtvivlan. Kan du förstå den känslan?

Ena dagen är allt så jäkla bra & jag har en underbar känsla inombords. Jag planerar min dag men låter ändå allt komma som det kommer. Energin flödar, jag känner mig levande & allt känns så lätt.. & framför allt får jag saker gjorda utan att det tar mer energi än det ger att faktiskt slutföra & lyckas med något bra. 

Jag ser inga hinder på vägen & jag är så taggad på framtiden.. Planer & mål sätts upp & jag ser ingen anledning till att tvivla på mig själv.

För att nästa morgon vakna helt förstörd & jag hatar den rastlösa känslan som långsamt äter upp mig.. Jag får ingenting gjort, för jag kan inte ta mig för någonting utan att bli så stressad att jag bara vill gråta.. Allt som måste göras blir så stora projekt att de känns hopplöst att ens försöka.. Jag är irriterad på allt & alla, jag kan oxå explodera helt utan någon egentlig orsak.. 

Framtiden skrämmer mig för jag har ingen aning om jag ens tar mig igenom idag & nuet.. Imorgon & morgondagen känns mil bort.. Alla drömmar & mål känns också helt omöjliga att nå.

Jag har så många inlägg skrivna i mobilen, inlägg som aldrig publicerats här. Men det har kanske varit tanken från början, men så fegar jag ur.. Dem är ärliga & skrivna direkt från hjärtat.. Några få har fått läsa dem eller delar av dem. & jag själv har jag läst dem så många gånger.. 

Vad får man egentligen skriva i sin blogg.. Jag borde ju få skriva exakt allt det jag vill & hur jag vill.. Frågan är väl mer om jag vill att mina tankar ska kunna läsas & tolkas av alla andra..

Det är så här livet är säger många, & tro mig jag har hört det så många gånger att jag vill kräkas.. Jag vet att livet går upp & ner. Jag förstår ju att det inte alltid kan vara perfekt & bra.. Utan sämre dagar så uppskattar man inte de bättre dagarna.. Jag orkar bara inte med dessa enorma skillnader, varför kan det inte bara få vara lite sämre & lite bättre.. Vart har den berömda balansen tagit vägen?

Jag har tagit modet att äntligen söka hjälp.. Tack vare vän & Jimmy vågade jag ta modet till mig & ringa dessa två nummer som så länge legat & stirrat på mig.. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp om man nu behöver det?

Nu är det en ny resa som ska slutföras innan den pågående kan fortsättas..

& helt ärligt är jag rädd för att misslyckas, men  jag vet att jag måste försöka. & jag vill inget hellre än att kliva av denna jävla bergodalbana..

Jag vill vara normal & bara få må bra.. Jag vill vara den där mamman, frun & människan som lever för sig själv & som finns där för sin familj på bästa & kärleksfullaste sätt. 

//s  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är en större människa i en nu lite mindre kropp.. Men jag är samma mamma, fru & människa. Som fortfarande brottas med samma känslor & tanketroll som förut.. Jag vet inte om någon förstår hur jag menar..? Men i mina ögon kommer jag alltid vara...

Jag kommer aldrig kunna kalla mig smal.. Jag är lixom gjuten i fel form från början.. Om det nu är smal jag vill vara? & ja helt ärligt, hur ytligt det än låter så vill jag vara smalare än jag är i dag.. Så antar jag vill kunna kalla mig smal.. Är de...

[ raderat inlägg ]

Jag är en riktig känslomänniska & jag är så sämst på det..   För inte så länge sen så mådde jag så dåligt att jag sjäv var rädd för mina tankar & känslor. Nu pratar vi inte månader utan veckor.. Det är ingen hemlighet att jag mått så här dåligt f...

Jag är inte perfekt & kommer aldrig bli perfekt heller.. Alla tränar & lever vi på olika sätt.. Vi har alla olika drömmar & mål med det vi gör.. Det jag vill uppnå är kanske inte det du vill. Kanske tycker du till & med att det är fult eller konstigt...