Vart börjar man?

Jag mår faktiskt bättre än jag gjort på ett tag. Men så kommer dessa *fallarättneridetsvartahålet*dagarna. Eller det behöver inte vara dagar, det kan vara timmar eller till o med minuter.. Jag vet att alla har sina dagar, timmar eller minuter.. Men jag hatar mina och skulle gärna slippa dem helt, i alla fall ha färre av dem.

Får man verkligen tycka synd om sig själv? Får man be om hjälp? Får man liksom inte orka? Och då menar jag även om man satt sig i en situation själv. Eller är det bara att bita ihop och lösa det hela? Vad tycker folk om en när man inte klarar av sitt eget liv?

Får man känna sig misslyckad som människa, mamma och fru? Är jag svagare än någon annan bara för att jag inte mår så jättebra just nu? Eller varför ska man egentligen känna så? Om jag tar mod till mig och frågar om hjälp, måste väl det vara bättre än att jag bryter ihop i min ensamhet? Att jag i alla fall försöker ta tag i mitt liv och hitta tillbaka, måste väl betyda att jag vill vara en bättre människa, mamma och fru..

Jag tycker jag kämpar på ganska bra just nu.. Det är mycket jag vill lägga bakom mig och faktiskt bara glömma att det varit så. Det finns saker som inte ens är värda att ta upp för att sen försöka glömma bort. Det finns saker som har hänt och som påverkat mig till det bättre, och det finns saker som fått mig att börja tvivla på mig själv. Det jobbigaste är inte att försöka glömma det jag vill glömma, utan att inte få dåligt samvete för att jag vill glömma. Jag längtar efter den dagen då jag vaknar utan dåligt samvete, och det över hur jag försöker bearbeta allt.

Det finns saker som händer här och nu som oxå är på gott och ont. I alla fall enligt mig och mitt innre. Kom ihåg att det så som jag upplever saker och ting, som faktiskt räknas när det gäller mitt liv.. Något som kan upplevas som en skitsak för dig, kan betyda så mycket mer för mig. Bara för att du inte påverkas, så betyder inte det att det inte påverkar mig.. Jag tar väldigt lätt åt mig saker.. Och handlar det om mig, min familj eller mina vänner så gör det extra ont.. Jag jobbar på att inte vara så, men det är svårt.. Att ändra på sig själv sådär hipp happ är fasen inte lätt..

Jag måste hitta lugnet och tron på mig själv.. Det kan säkert upplevas som konstigt i mångas ögon.. Men bara för att jag inte har det skrivet i pannan så kan jag faktiskt må skitsämst vissa dagar.. Jag har kontakt med både läkare och kurator, så illa är det faktiskt.. Jag vill inte att folk dömmer mig.. Undrar de något eller tycker jag beter mig eller gör fel på något sätt, fråga så ska jag svara så ärligt jag kan.. Man att höra från andra vad någon har sagt eller tyckt om just mig, gör mig så ledsen..

Skulle detta vara jag för några år sedan så skulle allt vara så mycket lättare.. Då skulle nog inte ens detta inlägg skrivits idag.. Jag vill hitta tillbaka dit, och det snabbt.. Jag tittade på en massa bilder med tjejorna igår, jag vill se ut så igen dvs glad. Inte bara ett leende utan glad i ögon och i utstrålningen.. Jag undrar vart allt gick fel? Jag tror det är många småsaker som byggts på för att till slut kolappsa.. Innerst inne vet jag vad det sista var, det som fick mig att inte orka längre..

Här är en bild som är så som jag vill va och ha det.. Ser ni?  Lycka, bus och glädje   

Bilden är faktiskt tagen sommaren 2012..

Hit ska jag igen!

//s

Ps! Stavfel, hoppande text och rörighet bjuder jag på.. Ds!