Jag ska nu försöka förklara en grej, som jag tror är lite knepig att förstå..

Jag har nog aldrig gillat det jag sett i spegeln, & ja jag menar aldrig som i aldrig.. Men nu på sista tiden har jag börjat gilla mig själv mer.. Men jag gillar inte min spegelbild, men ser jag på ett kort & ser MIG så gillar jag det jag ser.. Jättekonstigt!!

När jag började gå ner i vikt så tog det jättelång tid innan jag såg att jag blev mindre. Jag såg siffrorna på vågen men inte mer.. Jag märkte ju oxå att kläderna blev större men jag såg fortfarande ingen skillnad i spegeln. Tror jag hade gått ner lite mer än 10kg när jag såg & det faktiskt gick in för första gången. Men även om jag såg att jag blivit mindre, så var jag fortfarande gigantisk i mina ögon.. & jag har nu gått ner mer, men är fortfarande inte riktigt nöjd, men nöjdare..

Jag gömde mig i stora kläder, & kommer på mig själv med att göra samma sak nu.. Ska jag köpa något nytt så kollar jag alltid vilken den största strl är, & finns inte XL eller L/46 så struntar jag i det.. Men nu är det ju så att jag har typ M/38.. Förstår ni vad många "vill ha" som jag missat..?

Ja jag gillar det jag ser, & jag säger det oxå.. Det är sanningen, MEN jag gillar inte det jag känner. Känslan av att vara stor vinner över känslan att gilla sig själv & att vara stolt över sig själv. & då jag känner mig stor & osäker så blir jag oxå det.
Jag känner mig alltså fortfarande jättestor & har en helt skev bild av mig själv.. Jag tror jag är misslyckad & så mycket sämre än många människor.

Ibland händer det att folk säger till mig,

- vad fin du har blivit!
- så duktig du är!
- du strålar verkligen!

& så får man ett leende & en klapp på axeln.. För det första så kan jag inte riktigt tro på dem & sen undrar jag hur fasen jag såg ut förut & hur de såg på mig då?
Då var det ju ingen som sa att jag såg fin ut eller så, & ingen som gav några uppmuntrande ord. & leendet var mer av medlidande än något annat.. Då var det mer,

- det är insidan som räknas.
- kanske du skulle må bra av att göra något?
- du ser verkligen trött ut!
- den här dieten (med förslag på diet) är jättebra!

Eller det värsta!

- så mysig bebismage du har..
- när är det dags?
- åh så mysigt med en liten till?
- vad roligt, när är det beräknat?

Fick till & med höra av en kund på jobbet, att nu kunde man minsann se hur fin jag var, för nu var jag inte tjock längre..
Så jag måste ju ha sett grotesk ut då, eller?

Jag är alltså en större människa i en mindre kropp.. Men jag är ju fortfarande samma person nu som jag var då.. Med samma känslor & tanketroll att brottas med.

Men om inte jag kan älska mig & min kropp, hur ska då andra kunna göra det? Vill dem ens det? & hur kan jag låta den göra det?
Jag vill så gärna kunna stå rakryggad & säga..

- det här är jag! Jag älskar mig själv nu.. så nu kan du oxå få göra det!

//s

Det här med träning är fasen en "färskvara"..
Idag blev det en tur till the gym & böj stod på schemat. Eller böj, rodd, lats & lite annat smått & gott.. Men fy fasen så tungt det var & jag blev bara mer & mer irriterad över att ingenting funkade.
Kroppen kändes bra, men jag orkade ingenting.. Jag hade lixom inget goo!
Men jag gjorde det jag hade tänkt, men inte fasen var jag nöjd efteråt..

Japp, jag vet varför.. Man lär sig så galet mycket om sin kropp & sin hälsa om man bara lyssnar på vad kroppen säger..
Idag var tredje passet på tre dagar, & igår maxade jag i mark.. Så kroppen var ju galet trött idag..
Sen hade jag en urusel "matdag" & middagen glömdes bort (läs struntades i) igår.. & dagens frukost var inget att hurra för den heller.. Så jag hade ju ingen energi alls i kroppen..
Kanske skulle jag ha stannat hemma & bara gått en promenad.

Man jag vet att jag skulle bli ännu mer less & "ickenöjd" om jag inte skulle ha tränat idag. För jag har ju som mål att träna 4 pass i veckan. & nu är det en vecka som är lite knussligare än vanligt, med jobbhelg & Stockholmsresa.. Så då blev det träning idag oxå, bara så där hux flux..

Men innan ni ska prata mig till rätta, så VET jag att det inte är ett måste att träna så mycket, & jag skulle överleva med "bara" 3 pass oxå.. Fast är det verkligen så mycket med 4 pass? Finns ju dem som tränar mycket mer..
Hur som helst, det jag vill är det jag vill.. & är oxå det som jag väljer att göra om jag kan..

Nu blir det vila imorgon & så hoppas jag på bättre energi & goo på torsdag..

//s


Avlutade ändå dagen med en långpromenad med Krut..

Jag vill så gärna blogga, eller bara berätta för någon. Har så mycket jag behöver få ur mig.. Både roliga & mindre roliga saker.. Men nu har det hänt & händer så mycket, så jag vet inte vart jag ska börja.. Men vem vill läsa eller lyssna?

Jag gråter & ler om vartannat. Jag har en panik & ångest som kommer & går. & jag känner mig så fruktansvärt rädd & ensam. Det är den där paniken som är jobbigast, för det är då jag inte kan andas & allt känns hopplöst..

Skulle så gärna vilja ha en kram, ni vet en sån där riktig kram.. Jag vill höra att allt löser sig, att jag fixar det här. För just nu tvivlar jag!

Samtidigt mår jag så bra just nu.. Ibland kommer jag på mig själv när jag bara myser, när jag ser det jag vill se. Det är då jag mår galet bra & äntligen kan säga att jag gillar livet.
Jag vill bara att dessa dagar ska bli fler & ta över..

För tro mig.. Jag är lycklig & har nog aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag är & känner mig starkare än någonsin. Jag börjar hitta mig själv, & jag är så som jag vill vara. Jag kan äntligen vara mig själv..

Jag är rädd, lycklig & förvirrad. & jag är lite vilsen just nu..
Det du ser är kanske inte alltid sanningen. Men jag vill att du ska se den, & dela den med mig..

//s

Men det här är jag..

Ingen, absolut ingen kan säga till mig hur jag ska må, känna & tycka.. Eller jo det kan ni, men ni kan inte säga att jag måste..
Hur jag mår, känner eller tycker är det egentligen bara jag som vet.. & det är bara jag som kan veta & känna den exakta känslan. Känslan som jag upplever!

Jag kan berätta för er, lixom föröka förklara med ord hur det känns.. Men har man inte varit där jag har varit, eller om man inte har upplevt det jag har upplevt. så har man faktist på riktigt noll koll..

Ingen kan förstå den känslan jag känner, då det gör så ont i hjärtat att jag knappt kan andas.. Eller när jag har sån panik, panik över rädslan att stå själv & att bli lämnad ensam kvar. Eller hur det känns att vilja ge upp för att jag inte tror på mig själv längre, för att jag inte har någon ork till att kämpa kvar..
Ingen kan förstå hur rädd jag är.. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att bli själv eller bara rädd för mig själv & hur jag känner..

För även om jag är "frisk" nu, för ja, jag var faktiskt sjuk, så har jag fortfarande dessa tankar & känslor kvar.. Men jag väljer att hålla dem för mig själv. För att jag skäms, & jag vill inte höra att det är fel..
Jag har några få som får stå ut med mina panikattacker, min ångest, alla tankar & känslor lite när som på dygnet.. & jag är så tacksam över att dem finns.

I många år såg jag mig själv som ett stort misslyckande.. Jag var en grå blubb i en färglös värld. Där jag levde för alla andra men inte för mig själv..
Jag mådde verkligen inte bra, jag förstår det nu. Men då var det så det såg ut, & jag bara fann mig i det. Hatet, äcklet jag kände mot mig själv.. Vad var det som gjorde att jag inte gav upp helt? Tankarna fanns ju där..
Jag skulle säga min egna lilla familj, & mina vänner som hittat sin plats i mitt hjärta.. Det var dem, Jimmy & tjejorna, vad fasen hade hänt om inte dem fanns där.

Samtidigt är det ingen som kan förstå mitt lyckorus jag känner nu. Jag är så jäkla glad över att vara jag.. Tro det eller ej, men jag tycker om mig själv nu.. Jag försöker förklara, men det är så svårt att sätta ord på känslan jag har inom mig.
Jag har börjat hitta mig själv. Jag vill börja leva igen, & det i en värld med färg..

Men att ni ska komma & säga att det inte är okej att känna si eller så.. Det är INTE okej! Som när ni inte kan ta in att jag är ledsen eller mår dåligt, lika inte okej är det att norpa eller trycka ner min glädje. Hänger ni med!?

Kan ni inte vara glada över att jag äntligen är glad igen. Så att jag kan vara glad & lycklig för att jag VILL vara det!
Jag blir så ledsen när ni får mig att känna sorg över min glädje, som att det är så galet fel att må bra.
Varför ska jag hålla inne med något som jag vill visa hela världen? Ska jag bara leva lite så där på hälften för att andra tycker att jag borde det.. För att de tycker jag ska känna & må så som dem tycker..

Det känns som att jag förlöjligas. Ja, det känns som om jag gör allt fel & ni bara står & skrattar bakom min rygg. Som om ni bara väntar på att jag ska misslyckas..

Det är min glädje, min lycka & min energi.. Lika så är det min sorg, min panik & mina rädslor..
Jag skulle bara vilja se att ni står där bredvid mig eller bakom för att putta mig framåt, & INTE framför mig för att stoppa mig..

Jag vaknar nu varje morgon med en känsla av att inte ha kontroll. En känsla jag hatar.. Jag måste få ha kontroll på läget, på nuet & gärna ha lite koll på vad framtiden har att erbjuda..
Jag funkar inte i ett kaos, & just nu är det lite av ett kaos.. Det är så galet många känslor som far runt inom mig.

Jag vet vart jag vill, & vad jag vill uppnå. Typ.. Eller det jag vet är att den gamla Sofi ska INTE få komma fram igen..

Men nu tvivlar jag på om det är värt det, är jag alldeles för ego?
Får jag andra att må dåligt? Försummar jag min familj?
Orkar jag ta kampen & försvara det jag vill göra? & framförallt, orkar jag stå upp för mig själv?

Vad vill jag ha sagt!?

Ni vet inte hela sanningen.. & skulle försöka förklara den, skulle ni nog inte förstå.
För hur & vad jag känner är det bara jag som vet... Men jag delar det gärna med er om ni verkligen vill lyssna. Lyssna på hur jag faktist mår, tycker & känner..

//s


Jag är faktiskt lycklig, men jag har mina dagar.. Precis som det ska vara i livet.. Eller?

Jag har idag haft ett av de jobbigaste passen någonsin på the gym..
Känslan när man inte orkar mer & man bara vill lägga sig ner för kroppen orkar inte stå upp. Precis så var det idag, jag bara blev till en liten blöt fläck på golvet.. När benen lixom ger upp för att armarna till slut inte orkar mer.. Underbart! :)

Nu när jag landat lite är jag galet nöjd med dagens Linusträning. Det är konstigt, jag är typ aldrig nöjd under själva passet.. Jag vill & tycker typ alltid att jag borde göra mer än vad jag gör osv.
Att det inte är bra nog.. & så är det alltid, både när jag tränar själv eller när jag tränar med någon..

Men tänker man efter så är det nog ganska okej ändå..

Idag var det böj & rodd som stod på schemat & så lite mage på det. Sen lite extra ben & rygg, & så avslutades det hela med lite armar.. Ser inte så jobbigt ut kanske, men tro mig det var det :) Jag har nog aldrig svettats så mycket som jag gjorde idag.

Jag läste en så bra text på Facebook.. & det är inte fören nu som jag på riktigt fattar att allt hänger ihop..
Träning har för mig alltid förknippats med något jag borde göra, men inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att komma igång, men då för att alla andra sa att jag skulle. Men jag själv var inte redo & därför var det aldrig helhjärtat jag gick in för det. Utan det var mer ett måste för att få tyst på folk.
Jag tyckte aldrig träningen var direkt kul, & jag såg aldrig några resultat. Självförtroendet var ständigt i botten, för jag kände mig så misslyckad. Det i sin tur gjorde ju att jag gav upp mer eller mindre efter ett kort tag & jag mådde då sämre än innan. & det upprepade sig gång på gång.. Till slut gav jag ju upp redan innan jag ens försökte..

Nu när jag bestämde mig för att satsa på mig själv, så var det lite "nu eller aldrig".. Men framför allt var jag redo själv..

Jag kan ärligt säga att träningen betyder så mycket för mig nu. För nu gör jag det faktiskt för MIN skull, & jag mår så bra. Glädjen finns där & hux flux kommer resultaten oxå.
Det tog väldigt lång tid innan jag såg det själv. Men nu när jag äntligen ser vad jag har åstadkommit så stärker det mig, & samtidigt gör det att jag vill fortsätta för att nå nya mål & drömmar.
Självförtroendet & självkänslan jobbar jag ständigt med, & det är inte direkt det lättaste jag gjort. Men jag har en helt annan tro på mig själv nu om man jämför med vad jag hade innan.

Jag skulle ljuga om jag sa att det gått smärtfritt.. Jag har många gånger känt att jag kämpar i motvind. & jag har varit så nära att ge upp. Men ju mer jag har gett mig fasen på att jag ska göra det här, så har jag känt mig starkare. För att jag vill det & jag är värd att få må bra..

Men det har varit en förvirrad jag som diskuterat med sig själv många gånger. Är det värt det? Är JAG värd det? Till vilket pris gör jag det här? Får jag som mamma & fru tänka på bara mig en stund?
Ett tag trodde jag att jag gjorde allt fel.. Att jag var en riktig egoist som bara tänkte på mig själv.
Men hur jag än vrider & vänder på det.. Så tror jag att alla i min närhet vinner på det här oxå.. Får jag vara glad & lycklig så borde de känna av det oxå.

Jag har tack & lov några som stöttar mig på den resa jag gjort & fortfarande gör. Utan alla dessa fantastiska människor skulle jag kanske ha gett upp som så många gånger förr.

& nu vet jag. Jag gör det för MIN skull & det är inget fel..
Jag kan tänka på mig själv, utan att det betyder att jag älskar min familj & mina vänner mindre.

& det är precis som i texten.. Jag är glad nu & inget ska få stoppa mig..

//s

Igår utmanade jag mig själv bigtime! Jag tränade i kortbyxor.. & tro nu inte att det var såna där som slutar vid knäna, nej då! Utan det var korta korta & tighta.. Japp det finns bildbevis (Här sitter en smiley som håller för ögonen)

Träningen går bättre & bättre nu.. Så kul & skönt att kroppen känns lite stark igen, även om vänstersidan har lite att jobba ikapp.. & framför allt är det så skönt att kroppen inte skriker längre.. 1 - 0 till mig! :)

Eller det skulle väl vara mitt bäcken, som diskuterar lite väl högt med min ena skinka. Men det känns ändå okej, & snart ska väl det oxå vara fixat. Jag jobbar på det i alla fall.

Jag har oxå fått ett nytt träningsprogram.. Eller vad säger man? Upplägg, pass, program?
Hur som helst så har jag nu två pass, som det är tänkt att jag ska hoppa emellan. & det är 4 pass/vecka som är planen. Det är ett markpass, Woho! & ett böjpass..

Att jag gillar att marka vet ni ju, & nu har jag kunnat öka 10kg igen. Så nu ligger jag på 70 x 6, så man kan ju säga att det är ett nygammalt PB :)
Målet är ju att ta 100kg igen, typ ganska snart.. Så jag hoppas det fortsätter att kännas så här bra..
I böj går det lite si & så där. Jag är inte alls nöjd, men samtidigt är det något jag inte gjort så mkt innan.. Igår var det just mitt böjpass på schemat, det kändes väl okej. & jag kunde öka med hela 5kg :) ha ha ha
Som sagt det går, men inte fort..

Men jag är nöjd med passet, som oxå innehöll latsdrag, stående rodd & en cirkel där biceps, axlar & ben får jobba lite..
Japp, nu är faktiskt armarna med på ett eget litet hörn. Trots att man inte tränar enbart armar ;)

Så jag får väl säga att det flyter på ganska bra i träningen nu.. & jag hoppas det får fortsätta i samma riktning.. & jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot framtiden (varför? Förklaring kommer)

Det största hindret jag har just nu är min kost. Jag har verkligen slappat till när vi kommer till maten. & det har tyvärr visat sig på vågen :(
Det är fortfarande drygt 3kg som envist håller sig fast. Att det ska vara så jäkla svårt.. Eller svårt? Det är väl bara att skärpa till sig så ska jag nog få dem att försvinna.. Det är i alla fall det jag har bestämt, de SKA bort!

I can fix this!

//s

Utmanar mig igen & bjuder på bildbeviset.. Inte en gång, utan sex gånger :)

Jag är ju bra knäpp.. Eller KoKo som Jimmy skulle ha sagt.. :)

Jag ser ju att jag ser helt annorlunda ut, även om det tog väldigt lång tid innan jag såg det andra kanske redan sett..
Men ändå känner jag mig större än störst just nu. Jag känner mig stor, blubbig & allmänt jättetjock. Allt för att vågen visar helt fel siffror nu..

När jag var som störst så var "dagens" vikt en vikt jag bara drömde om. & nu när jag är här är jag inte nöjd!! Varför!? Jag borde ju vara mer än nöjd, jag har lyckats med något jag trodde var mer eller mindre omöjligt.

Jag tror så här.. Jag hade en målvikt som jag VILLE nå & komma under. Sen blev det mer att jag var tvungen att komma under den. & skulle jag inte lyckas så skulle det vara ett misslyckande, ett stort misslyckande! & jag gjorde det! I april (tror jag) så var jag 0,5kg under den satta målvikten.
Det var här någonstans det spårade ur lite. Helt plötligt ville jag ner mer, några kilon till bara. Tänk att få säga att jag gått ner 20kg, eller ännu hellre mer! Det var ju bara några kilon till som skulle bort.. Såg ingenting som omöjligt!
I samma veva tränade jag oxå massor, för muskler ville jag oxå ha! Nu var det fokus muskler så fick kilona försvinna om dem ville (läs att de skulle försvinna) & tungt skulle jag lyfta.. & jag mådde så bra, jag mådde verkligen skitbra!

Sen kom bakslaget, The big bakslag! Min kropp gav upp, den mer eller mindre gick i strejk..
Började med ett revben som satte sig på tvären. Trodde först det var en muskel som spökade, men inget hjälpte. & jag verkligen prövade allt.. & så småningom gjorde hela ryggen ont från höft till skuldra. Så jag hamnade tillslut på Rygg & Ledkliniken där jag knådades & låstes upp efter konstens alla regler. Hela den resan kan ni läsa om i tidigare inlägg...

Detta i sin tur gjorde ju att träningen blev lidande. Ja jag tränade men jag kunde ju inte ta i, eller träna det jag ville.
Vissa dagar hade jag så ont att jag grät efter mina pass på the gym. För träna det skulle jag.. Jag var ju tvungen att lyckas.
Sen blev jag mer eller mindre tvingad till att vila, att vila på riktigt. Alla sa det till mig, men jag lyssnade inte..

Sen vid midsommar skulle jag ha semester tillsammans med familjen & då bestämde jag mig att det var dags för vila på riktigt.

Jag hade precis innan semestern fått ett nytt träningsupplägg så jag kunde hålla igång utan att kroppen skrek. Så det körde jag några veckor innan jag tog helt semester.. Kan väl säga att det var ben,ben & lite mage/rygg :)

Så efter jag haft min vila så började jag sakta men säkert med min träning igen. Började med de passen jag körde innan semestern, men har nu lagt om lite på egen hand. & jag kan både marka & böja nu utan problem :)
Men jag känner mig så vilsen, kommer till the gym & har inte riktigt koll på vad planen är. Jag behöver en långsiktig plan.
Jag har två små mål, & det är att vara tillbaka på mitt PB i mark & att få till lite fina muskler. Men säger inte när jag ska vara i mål, det får ta den tid det tar. Det viktigaste nu är att köra lugnt & försiktigt & lyssna på kroppen..

Men dit jag vill komma, när träningen blev knas blev oxå min vikt megaknas..
Drömmen att gå ner mer & kanske nå den där siffran 20 kändes så långt borta.. Jag skötte min mat & jag hade mina ätardagagar.. Men helt plötsligt funkade det inte.
Jag är ju en känsloätare, det började med kanske några godisar eller lite chips. För att på något sätt trösta mig själv. Detta ökade fort.. Japp jag kan vara ärlig att säga att snart var det inte längre bara "lite". Även om det verkligen inte var som förr var det inte så jag ville leva mitt liv..
Så nu sedan typ 2 veckor tillbaka har jag lagt megafocus på min mat. Ja jag äter gott & är kanske inte riktigt tillbaka där jag var när maten funkade som bäst.. Men jag går in helhjärtat & ska klara det igen..

MEN det händer nada på vågen.. Det gör mig så jätteledsen. Jag vill ju se resultat! Det är ca 2-4kg jag behöver gå ner för att åter vara under min målvikt..

Varför är det så jäkla svårt att lyckas nu!?

Det är när jag ser dagens siffror på vågen som jag tappar sugen totalt.. Det är då tankarna kommer, att jag en morgon vaknar & är lika stor jag var från början. Det är då jag ser magen som är för stor & degig.. Jag ser mitt gäddhäng som inte alls ska vara där.. Alla fel & brister lyser så jag blir bländad.
Det är då paniken kommer. Jag vill inte tillbaka till den gamla Sofi som mådde sämst! Det bara funkar inte!

Så vad gör jag nu?


Vill bara säga tack till er som stöttar & peppar & tack för all er hjälp! Ni är några få som betyder så otroligt mycket för mig. På ett eller annat sätt har ni visat att ni bryr er om & jag är evigt tacksam för att just ni kommit in i mitt liv..
Utan er skulle jag ha gått under för länge sen!

//s


Jag vill börja leva så där som jag vill igen!

Jag pratar & diskuterar gärna styrketräning med dem som vill.. Observera oxå att jag VET att jag inte är ett proffs & jag VET att jag har megamassor kvar att lära..

Men så fan heller att jag håller med denna person ifråga!!

Så här.. Vi står & pratar träning över lag, & självklart måste jag ju slå ett slag för styrketräningen.. Det är ju lixom det jag gör..
Kommer in på ämnet marklyft.. Det är ju ingen hemlighet & ni vet ju att det är det jag brinner mest för.. Får frågan vad jag tar i mark.. Säger att jag har 100kg i PB, som jag faktiskt har.. Vet ni vad han säger då!? Ja det är väl bra för en tjej..
Så fan heller!!
För det första jag är en tant ;) & för det andra 100kg är bra för en MÄNNISKA!!

Att jag är av det kvinnliga könet har absolut ingenting med mina prestationer att göra.. Eller med mina ickeprestationer att göra, hur man nu väljer att se på det..

Eller har jag fel?

//s

Här har jag nyss tagit mina 100kg & jag är galet nöjd & faktiskt stolt över mig själv!!