Ingen, absolut ingen kan säga till mig hur jag ska må, känna & tycka.. Eller jo det kan ni, men ni kan inte säga att jag måste..
Hur jag mår, känner eller tycker är det egentligen bara jag som vet.. & det är bara jag som kan veta & känna den exakta känslan. Känslan som jag upplever!

Jag kan berätta för er, lixom föröka förklara med ord hur det känns.. Men har man inte varit där jag har varit, eller om man inte har upplevt det jag har upplevt. så har man faktist på riktigt noll koll..

Ingen kan förstå den känslan jag känner, då det gör så ont i hjärtat att jag knappt kan andas.. Eller när jag har sån panik, panik över rädslan att stå själv & att bli lämnad ensam kvar. Eller hur det känns att vilja ge upp för att jag inte tror på mig själv längre, för att jag inte har någon ork till att kämpa kvar..
Ingen kan förstå hur rädd jag är.. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att bli själv eller bara rädd för mig själv & hur jag känner..

För även om jag är "frisk" nu, för ja, jag var faktiskt sjuk, så har jag fortfarande dessa tankar & känslor kvar.. Men jag väljer att hålla dem för mig själv. För att jag skäms, & jag vill inte höra att det är fel..
Jag har några få som får stå ut med mina panikattacker, min ångest, alla tankar & känslor lite när som på dygnet.. & jag är så tacksam över att dem finns.

I många år såg jag mig själv som ett stort misslyckande.. Jag var en grå blubb i en färglös värld. Där jag levde för alla andra men inte för mig själv..
Jag mådde verkligen inte bra, jag förstår det nu. Men då var det så det såg ut, & jag bara fann mig i det. Hatet, äcklet jag kände mot mig själv.. Vad var det som gjorde att jag inte gav upp helt? Tankarna fanns ju där..
Jag skulle säga min egna lilla familj, & mina vänner som hittat sin plats i mitt hjärta.. Det var dem, Jimmy & tjejorna, vad fasen hade hänt om inte dem fanns där.

Samtidigt är det ingen som kan förstå mitt lyckorus jag känner nu. Jag är så jäkla glad över att vara jag.. Tro det eller ej, men jag tycker om mig själv nu.. Jag försöker förklara, men det är så svårt att sätta ord på känslan jag har inom mig.
Jag har börjat hitta mig själv. Jag vill börja leva igen, & det i en värld med färg..

Men att ni ska komma & säga att det inte är okej att känna si eller så.. Det är INTE okej! Som när ni inte kan ta in att jag är ledsen eller mår dåligt, lika inte okej är det att norpa eller trycka ner min glädje. Hänger ni med!?

Kan ni inte vara glada över att jag äntligen är glad igen. Så att jag kan vara glad & lycklig för att jag VILL vara det!
Jag blir så ledsen när ni får mig att känna sorg över min glädje, som att det är så galet fel att må bra.
Varför ska jag hålla inne med något som jag vill visa hela världen? Ska jag bara leva lite så där på hälften för att andra tycker att jag borde det.. För att de tycker jag ska känna & må så som dem tycker..

Det känns som att jag förlöjligas. Ja, det känns som om jag gör allt fel & ni bara står & skrattar bakom min rygg. Som om ni bara väntar på att jag ska misslyckas..

Det är min glädje, min lycka & min energi.. Lika så är det min sorg, min panik & mina rädslor..
Jag skulle bara vilja se att ni står där bredvid mig eller bakom för att putta mig framåt, & INTE framför mig för att stoppa mig..

Jag vaknar nu varje morgon med en känsla av att inte ha kontroll. En känsla jag hatar.. Jag måste få ha kontroll på läget, på nuet & gärna ha lite koll på vad framtiden har att erbjuda..
Jag funkar inte i ett kaos, & just nu är det lite av ett kaos.. Det är så galet många känslor som far runt inom mig.

Jag vet vart jag vill, & vad jag vill uppnå. Typ.. Eller det jag vet är att den gamla Sofi ska INTE få komma fram igen..

Men nu tvivlar jag på om det är värt det, är jag alldeles för ego?
Får jag andra att må dåligt? Försummar jag min familj?
Orkar jag ta kampen & försvara det jag vill göra? & framförallt, orkar jag stå upp för mig själv?

Vad vill jag ha sagt!?

Ni vet inte hela sanningen.. & skulle försöka förklara den, skulle ni nog inte förstå.
För hur & vad jag känner är det bara jag som vet... Men jag delar det gärna med er om ni verkligen vill lyssna. Lyssna på hur jag faktist mår, tycker & känner..

//s


Jag är faktiskt lycklig, men jag har mina dagar.. Precis som det ska vara i livet.. Eller?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är en större människa i en nu lite mindre kropp.. Men jag är samma mamma, fru & människa. Som fortfarande brottas med samma känslor & tanketroll som förut.. Jag vet inte om någon förstår hur jag menar..? Men i mina ögon kommer jag alltid vara...

Jag är så galet trött på att flänga fram & tillbaka mellan hopp & förtvivlan. Kan du förstå den känslan?   Ena dagen är allt så jäkla bra & jag har en underbar känsla inombords. Jag planerar min dag men låter ändå allt komma som det kommer. Energ...

Jag kommer aldrig kunna kalla mig smal.. Jag är lixom gjuten i fel form från början.. Om det nu är smal jag vill vara? & ja helt ärligt, hur ytligt det än låter så vill jag vara smalare än jag är i dag.. Så antar jag vill kunna kalla mig smal.. Är de...

[ raderat inlägg ]

Jag är en riktig känslomänniska & jag är så sämst på det..   För inte så länge sen så mådde jag så dåligt att jag sjäv var rädd för mina tankar & känslor. Nu pratar vi inte månader utan veckor.. Det är ingen hemlighet att jag mått så här dåligt f...