På kort tid har jag fått förklara mitt beslut ett antal gånger. Har oxå fått höra hur synd det är om mig och hur ledsna folk är för min skull.. Det börjar ofta med att jag får frågan om barn..

- Är det inte dags för en liten kille i familjen?

Tycker det borde räcka med att jag svarar med ett ärligt nej.. Men nej det godtas inte och földfrågan blir ofta,

- Varför inte?

Svarar då att även om jag skulle ha velat så varken vill, kan eller vågar jag inte.

- Vill du inte? Klart du kan och vågar.. Skulle väl vara kul med en liten kille..

Berättar då att jag opererat bort livmodern, och hoppas då man ska slippa "tjatet".. Då helt plötsligt blir det så synd om mig och de blir ledsna för min skull osv.. varför tror folk att det gjort mot min vilja? Att jag inte hade något val... Man kan faktiskt välja detta alternativ själv.. Och jag valde det själv! När jag sagt som det är får man ofta en förvånad blick tillbaka.. Och de vet inte vad de ska säga.. Ska jag då berätta hela historien? eller får de nöja sig med det svaret? Dvs,

- Nej det blir inga fler barn.. för jag kan inte pga att jag inte har min livmoder kvar.. Och ja, jag valde det själv..

Jag blir faktiskt mer ledsen över att folk inte kan förstå mitt beslut, än att jag inte kan få fler barn.. Dessutom har jag mina fina tjejor, Cassandra, Nellie och Ida..

Mina fina cowgirls. redo för en dag på High Chapparal.. 2012-07-18  

/s