Som många har sett & förstått, så jag jag varit på sjukhuset & hälsat på.. Det har absolut inte hänt något allvarligt, eller jo vänta.. För mig var det ett stort problem..
Det tog mig nästan 7 år innan jag vågade be om hjälp. Jag tyckte det var så jobbigt & pinsamt.

Men jag har alltså haft ofrivilliga urinläckage, eller ansträngningsinkontinens, som en följd efter mina graviditeter & förlossningar. Jag kunde inte lyfta något tungt, jag kunde inte hoppa, jag kände att jag inte kunde leva ett normalt liv.. Hade jag otur kunde jag inte ens hosta eller nysa, utan att det blev knas. Att vara förkyld var det värsta som fanns i min värld..
Jag hade väl lärt mig att leva med det, men hela min vardag var ju drabbad kan man säga.. Jag var tvungen att gå på toaletten hela tiden, för att på något sätt veta att jag var tom eller vad man ska säga.. Visste jag att jag skulle åka någonstans eller hälsa på någon, så drack jag väldigt lite innan osv. Det var väl en falsk säkerhet som jag försökte lura mig själv med..

Det blev extra tydligt när jag började träna (japp, inget inlägg utan "träningsprat")
Hopp & studs funkade inte alls, att lyfta tungt var ännu värre.. Att inte kunna ta i till 100% gjorde mig så ledsen.. Jag ville ju, men vågade inte!
& oron över vad som skulle kunna hända var jättejobbig.

Nu var det inte så att jag kissade på mig så den rann längs benen, finns ju olika stadier eller vad man ska säga. Jag hade väl ändå tur som var ganska lindrigt drabbad, men känslan av att det kunde hända. & känslan av att ständigt känna sig lite äcklig. Dem känslorna hade jag alltid gnagandes inombords..

Men nu har jag alltså opererats för det här, & jag är så glad.. Äntligen kan jag leva utan rädsla & utan att skämmas.. Eller jag hoppas verkligen detta hjälper mig nu, för i sällsynta fall gör det inte det.. Men än så länge känns det bra & som om det har fungerat som det ska. Fast nu har jag ju inte direkt hoppat runt eller lyft något direkt tungt. :)

Operationen, TVT-O som den kallas, tog ca 1h & jag var vaken under tiden. Sen fick jag åka hem lite senare på eftermiddagen. Jag tror man upplever det lite olika, men jag tycker det känns som om de har möblerat om hela min kropp på insidan.. Jag har så fruktansvärt ont, det är helt galet! Mina höfter, mitt ryggslut & mina jumskar skriker! Fick alvedon som absolut inte hjälper.. Men det skulle gå över efter några dagar, så det är det jag hoppas på..

Men jag klagar inte, bara jag får mitt liv tillbaka så är det värt det!


//s

I väntan på att få gå ner till operation..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är en större människa i en nu lite mindre kropp.. Men jag är samma mamma, fru & människa. Som fortfarande brottas med samma känslor & tanketroll som förut.. Jag vet inte om någon förstår hur jag menar..? Men i mina ögon kommer jag alltid vara...

Jag är så galet trött på att flänga fram & tillbaka mellan hopp & förtvivlan. Kan du förstå den känslan?   Ena dagen är allt så jäkla bra & jag har en underbar känsla inombords. Jag planerar min dag men låter ändå allt komma som det kommer. Energ...

Jag kommer aldrig kunna kalla mig smal.. Jag är lixom gjuten i fel form från början.. Om det nu är smal jag vill vara? & ja helt ärligt, hur ytligt det än låter så vill jag vara smalare än jag är i dag.. Så antar jag vill kunna kalla mig smal.. Är de...

[ raderat inlägg ]

Jag är en riktig känslomänniska & jag är så sämst på det..   För inte så länge sen så mådde jag så dåligt att jag sjäv var rädd för mina tankar & känslor. Nu pratar vi inte månader utan veckor.. Det är ingen hemlighet att jag mått så här dåligt f...