*****

Ja ha, vad är det nu då tänker du.. Vad ska jag säga? Det är ingen som förstår i alla fall.
Att känna en sån här total hopplöshet och samtidigt inte kunna sätta fingret på vad som är fel. Eller vet jag vad felet är, men vill inte erkänna det? Kanske ljuger jag för mig själv och inte vill inse vad som tynger mig? Allt gör mig så förvirrad, det går inte att förklara hur det känns. Skulle det gå, så skulle ingen känna precis som jag. Jag är jag och det kan ingen ändra på, ingen kan säga åt mig hur jag ska känna eller att det jag känner just här och nu är fel.

Just nu kämpar jag med att vinna över mig själv och mitt djävulska sockerberoende. Hur jag ska ta mig igenom detta är ett mysterium, jag kan ju inte äns börja sluta med socker. Jag intalar mig själv varje kväll att imorgon gäller det. Men så fort jag vaknat så har jag gett upp igen. Sen följer ytterligare en dag med dåligt samvete och ilska mot mig själv. Sen börjar det bara om, hur ska jag någonsin hitta orken och motivationen att ta tag i det? Jag vill ju, vad är då problemet?
Säger som jag alltid gör... Imorgon då...

Nu går jag och gräver ner mig?

//s

Den nakna sanningen...