GRATTIS IDA PÅ 4-ÅRS DAGEN!

Idag har vi firat Ida hela dagen lång.. Hon blev ju stora tjejen idag. Hon har fått jacky chokladpudding till frukost,(efter yoghurten och harkluttarna så klart) hon har fått välja middag. Kan ni gissa vad det blev? Japp, Mackeonalds så klart! :)
Tänk att för fyra år sedan var det mer eller mindre kaos när hon kom till världen. Tackar gud att hon föddes envis, även om det kan vara jobbigt nu för tiden. :)

Vi har oxå haft lite fika nu på kvällen med jättegod jordgubbstårta som farmor hade gjort. Jag tror hela tog slut :)

Av oss fick hon äntligen en springcykel och sina efterlängtade armpuffar. Nellie önskar sig nu precis lika som Ida, hon blev sjukt avundsjuk på cykeln och Ida lånade självklart INTE ut den..
Hon har oxå fått en klänning, 2 par örhängen och en baddräkt. Och hon verkade vara mer än nöjd :)

Även om dagen har gått i glädjens tecken, kan jag inte låta bli att tänka på den dagen då allt blev knas..

Det var verkligen kaos den dagen för fyra år sedan. Det var många tankar man hann tänka just där och då!

Tyvärr kommer jag inte ihåg de första dygnen som trebarnsmamma. Det gör ont i mitt mammahjärta.. Kommer heller inte ihåg första gången jag såg Idi, spelar ingen roll hur mkt jag försöker minnas. jag minns allt som glimtar, och jag har ingen aning om det är mina egna minnen eller om det är vad folk har berättat för mig i efterhand. jag vet heller inte om det är i rätt ordning det jag mins. Det kan än idag göra mig så fruktansvärt ledsen. Men jag är samtidigt så glad att vi båda klara oss, och att vi mår bra idag.

Jag vet ju hur jag upplevde allt och vad jag mins och inte mins. Men jag har inte den blekaste om hur Jimmy upplevde allt, mer än jag förstått att det var väldigt jobbigt på många sätt. Har inte så stor koll på vad andra nära och kära upplevde heller. Kanske skulle man prata mer om det. Eller det bästa kanske är att glömma, vi är ju här nu!
Jag kan oxå känna en så enorm skuldkänsla, över att jag utsatte andra för allt detta. Att jag kanske sårade andra. Jag ville ju inte att andra skulle må dåligt, tycka det var jobbigt osv och det på grund av mig..
Men jag kan ju heller inte hjälpa att det blev som det blev.

Grattis min stora lilla tjeja! Mamma älskar dig!

//s

Då var det dags igen då.. Den jobbiga känslan är tillbaka, den som gör att jag ryser i hela mig och allt känns knas.. Jag går långsamt sönder, och jag hittar inga plåster som är stora nog. Kan inte förstå vad som gjort att jag trampat snett och ramlat ner i diket igen. Är det lite krypande panikångest eller vad?

Jag försöker att att inte stressa upp mig över småsaker och saker får ta den tid den tar.. Man behöver tydligen inte ha megakontroll över allt och alla. Det är i alla fall vad alla säger till mig. Jag försöker ta en timme, en minut och en sekund itaget. Det går väl si och så där, men det viktiga är att jag försöker. Jag får stanna upp lite då och då, och påminna mig själv om att andas och komma tillbaka till verkligheten.

Oj vad mycke "jag försöker" men det viktiga är väl att jag försöker =) Eller svaret är kanske att jag ska sluta försöka och bara vara.. Låta det bli som det blir, det är ingen katastrof om det skulle bli lite galet en dag.

//s

***

FASEN OXÅ!!

//s

Några ärliga bitar av mig själv..

Jag mår bättre. men inte helt bäst..

Ibland ger jag upp som mamma, fru och människa..

Jag har mina barn extra på dagis, sån mamma är jag!

Jag känner mig ofta som en grå blubb..

Jag ÄLSKAR min familj..

När jag såg Jimmy för första gången, blev jag galet kär..

Jag skulle vilja ha en egen hund och ett marsvin..

Jag valde själv att operera bort min livmoder..

Jag är INTE överförtjust i sommaren..

Jag HATAR värmen!

Jag är tjock och mår skit över det.

Jag vill helst inte visa mig ute bland folk..

Jag försöker promenixa varje vardag..

Jag är sjukligt beroende av Pepsi max..

Jag ÄLSKAR jordgubbar..

Jag letar fortfarande efter MIN handväska..

Jag älskar att läsa böcker..

Jag älskar att ligga i ett varmt bad och läsa, men äger inget badkar..

Jag är självklart team Edward..

Jag har snart tittat på alla avsnitt av Andra Avenyn..

Jag trivs på mitt jobb nu, men längtar till semestern..

Jag har några få helt underbara vänner..

Jag saknar Lena-Marie, hon bor helt klart för långt bort..

Jag gillar inte alltid *denna någon*..

Det finns en som ofta gör mig illa, och sårar mig..

Det finns en som inte gör att jag mår bättre precis..

Det finns en som får mig att må sämre än sämst ibland..

Jag tänker ofta NEJ, men säger JA..

Jag har gett upp hoppet helt ang vissa saker..

Jag tycker inte om skrytiga personer..

Jag har mina nojjor, men jobbar på dem dagligen..

Jag hänger lätt upp mig på småsaker..

Jag har mycket inom mig som ingen vet..

Jag gråter ofta i min ensamhet..

Jag är jätterädd för att bli ensam..

//s

Alla dessa oväntade vänner som kommit till mig på ett eller annat sätt, har verkligen överrumplat mig. Och då självklart på ett bra sätt. Var och en av er får mig att börja tro på att ny vänskap finns att hitta och faktiskt oxå att tro på mig själv..

Och de fina vänner jag redan har kommer alltid att ha en varsin plats i mitt hjärta. Ni är inte allt för många som bor där, men jag släpper inte in vem som helst heller.
Jag är så tacksam över att få ha er i mitt liv.

Jag hoppas ni vet vilka ni är! Annars ska jag tala om det nästa gång jag ser er.

//s

***

Novellen är skriven, men inte publicerad..

//s

***

Som alla vet vid det här laget, så vill ju jag ha en ny soffa.. :)

Och jag lovar nu mig själv (och ingen annan) att den dagen det kommer in en ny soffa i Birgerssonska huset, så slutar jag med allt onyttigt! Hej då godis, gottis och läsk. Jag kommer bara unna mig något litet på helgen, lite måste man ju kunna få unna sig.. Eller?
Så snart hoppas jag att jag måste sluta och skärpa till mig.. Välkommen hem Soffan, du vet vart vi bor! :)

Idag tog jag mig en promenix oxå, jag packade ner Ida och Nellie i vagnen och tog Ticko på släp.. Det blev hela 50 minuter i en värme som hade kunnat döda en Sofi. Har jag nämnt att jag INTE gillar värmen?
Ska försöka komma igång med en promenad varje dag tänkte jag. Lång eller kort är just nu skitsamma, jag måste bara få in det som en vana.
Hoppas min rygg kommer må bättre av att jag rör mig lite mer. Idag gillade den dock inte om promenaden, har sjukt ont nu när jag ligger och nattar tjejor..
Men det som inte dödar det härdar tydligen, det säger i alla fall Jimmy..

Nu hoppas jag att tjejorna somnar snart. Måste fixa inför morgondagen, matsäck, väskor och kläder ska fram. Och jag får absolut inte glömma flytvästen till Cassi, det ska ju håvas i dammen med dagis.

Ikväll blir det tydligen Andra Avenyn för mig, det är fotboll på tv. Men jag klagar inte, inte idag i alls fall :)

Ha det bäst!
//s

Är så trött i kroppen, men inte så trött att jag kan sova.. Jobbpasset (7:30-18:15) idag var inte att leka med, galet stressigt och massor att göra. Jag är glad att jag kom hem över huvudtaget.. Hoppas det blir lite lugnare imorgon, i och för sig har jag ett kortare pass (12-18:15) så det känns skönare eller säger man bättre/lättare bara det..

Det är tur att man trivs på jobbet. Vem hade trott att dessa rader skulle skrivas av mig om man ser tillbaka.. För det var sååå nära att jag sa upp mig, då när jag mådde som sämst såg jag det som det enda alternativet. Idag är jag glad över att jag inte gjorde det, utan kämpade på. Tackar alla som hjälpte mig och stöttade mig då..

Nu sitter jag här i ett mörkt och tyst hus, bara jag som är vaken. Och snart ska väl jag oxå gå och lägga mig. Men först blir det lite Andra Avenyn, avsnitt 142 rullar just nu i bakgrunden. Tänkte kolla på en film först, men det orkar jag nog inte.

Tror det är dags att gå och lägga sig nu. Får väl tvinga mig att sova eller något.. 

God natt!

//s