Senaste inläggen

Av Karedo - 5 augusti 2018 10:46

Jag är en större människa i en nu lite mindre kropp..
Men jag är samma mamma, fru & människa. Som fortfarande brottas med samma känslor & tanketroll som förut..
Jag vet inte om någon förstår hur jag menar..? Men i mina ögon kommer jag alltid vara den där fula tjockisen som inte är värd ett skit..
Skillnaden är bara att jag nu har energin & viljan.. Viljan att slåss & stå upp för mig själv & för min överlevnad..
Min högsta önskan är att vakna en dag & se mig själv med helt andra ögon..

//s

ANNONS
Av Karedo - 27 juli 2018 00:20

Jag är så galet trött på att flänga fram & tillbaka mellan hopp & förtvivlan. Kan du förstå den känslan?


Ena dagen är allt så jäkla bra & jag har en underbar känsla inombords. Jag planerar min dag men låter ändå allt komma som det kommer. Energin flödar, jag känner mig levande & allt känns så lätt.. & framför allt får jag saker gjorda utan att det tar mer energi än det ger att faktiskt slutföra & lyckas med något bra. 

Jag ser inga hinder på vägen & jag är så taggad på framtiden.. Planer & mål sätts upp & jag ser ingen anledning till att tvivla på mig själv.


För att nästa morgon vakna helt förstörd & jag hatar den rastlösa känslan som långsamt äter upp mig.. Jag får ingenting gjort, för jag kan inte ta mig för någonting utan att bli så stressad att jag bara vill gråta.. Allt som måste göras blir så stora projekt att de känns hopplöst att ens försöka.. Jag är irriterad på allt & alla, jag kan oxå explodera helt utan någon egentlig orsak.. 

Framtiden skrämmer mig för jag har ingen aning om jag ens tar mig igenom idag & nuet.. Imorgon & morgondagen känns mil bort.. Alla drömmar & mål känns också helt omöjliga att nå.


Jag har så många inlägg skrivna i mobilen, inlägg som aldrig publicerats här. Men det har kanske varit tanken från början, men så fegar jag ur.. Dem är ärliga & skrivna direkt från hjärtat.. Några få har fått läsa dem eller delar av dem. & jag själv har jag läst dem så många gånger.. 

Vad får man egentligen skriva i sin blogg.. Jag borde ju få skriva exakt allt det jag vill & hur jag vill.. Frågan är väl mer om jag vill att mina tankar ska kunna läsas & tolkas av alla andra..


Det är så här livet är säger många, & tro mig jag har hört det så många gånger att jag vill kräkas.. Jag vet att livet går upp & ner. Jag förstår ju att det inte alltid kan vara perfekt & bra.. Utan sämre dagar så uppskattar man inte de bättre dagarna.. Jag orkar bara inte med dessa enorma skillnader, varför kan det inte bara få vara lite sämre & lite bättre.. Vart har den berömda balansen tagit vägen?


Jag har tagit modet att äntligen söka hjälp.. Tack vare vän & Jimmy vågade jag ta modet till mig & ringa dessa två nummer som så länge legat & stirrat på mig.. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp om man nu behöver det?

Nu är det en ny resa som ska slutföras innan den pågående kan fortsättas..

& helt ärligt är jag rädd för att misslyckas, men  jag vet att jag måste försöka. & jag vill inget hellre än att kliva av denna jävla bergodalbana..


Jag vill vara normal & bara få må bra.. Jag vill vara den där mamman, frun & människan som lever för sig själv & som finns där för sin familj på bästa & kärleksfullaste sätt. 


//s  

  

ANNONS
Av Karedo - 23 juli 2018 20:31

Jag kommer aldrig kunna kalla mig smal.. Jag är lixom gjuten i fel form från början.. Om det nu är smal jag vill vara? & ja helt ärligt, hur ytligt det än låter så vill jag vara smalare än jag är i dag.. Så antar jag vill kunna kalla mig smal.. Är det fel av mig?
MEN sen vad som anses vara smalt kan ju diskuteras. Antar att mitt smala inte alls är samma lika som ditt smala..
Efter att hela min uppväxt & även i vuxen ålder fått höra att jag är rund, lite större eller rent av tjock. Av både andra & framförallt av mig själv.. Så har det fastnat & blivit min verklighet.. Jag är just nu allt annat än smal & det gör mig så ledsen, eller nej jag blir förbannad. Förbannad på mig själv! 

Det är inget fel i att vara en större modell av människa, absolut inte.. 
Du kan vara liten, stor, lång eller kort & vara den bästa & finaste du. & det oavsett form.. Är du nöjd med den du är & allt det där så är det ju jättebra.. Men jag är inte där.. 
Utsidan spelar väl egentligen inte någon roll, det är känslan inom dig & hur du väljer att visa dig som person som i slutänden avgör på något sätt.. 
Är du glad, lycklig, nöjd & tillfreds med dig själv så syns det.. 

När jag nu ser mig i spegeln nu så ser jag en människa som inte alls trivs i sin kropp, en som gett upp lite & som inte riktigt har koll på vardagen & livet.. 
Hon gör sitt bästa för att visa upp det hon tror alla andra vill se. All hennes energi går åt till just det, att lixom leva upp till alla måsten & krav. Måsten & krav som säkert inte finns mer än i hennes huvud..
Men inom henne är det fullständig kaos med stress, som sen i sin tur leder till både ångest & panik.. 

Börja nu inte att berätta för mig hur fin jag är, eller att jag duger som jag är osv.. Eller att jag måste sluta stressa upp mig & älta saker hela tiden..
För jag tror ändå inte på dig.. & jag vet inte hur jag ska vända den här skiten.. 
Kom istället med råd & tips som är genomförbara & som faktiskt kan hjälpa mig.. 

En sak som faktist hjälper mig är att få/kunna träna på ett eller annat sätt.. 
Just nu är planen att faktiskt kunna säga att jag kan jogga 5km.. Så det är det jag tragglar med just nu.. & det går faktiskt jättebra! Idag förvånade jag mig själv med att jogga även en av mina tänkta promenadsträckor.. Hur bra!? 


Sen ska jag ju ta 120kg i mark innan året är slut.. :) För jag ÄLSKAR fortfarande min mark! 

Mina promenader är oxå viktiga, det är då jag kan andas & bara vara.. I med lurarna, koppla Krut & så bara gå.. 

Sen rutiner & planering.. Jag måste ha mina rutiner & samtidigt veta när var & hur.

//s

Just me en måndag i juli 2018






Av Karedo - 7 juni 2018 11:17

[ raderat inlägg ]

Av Karedo - 25 maj 2018 20:52

Jag är en riktig känslomänniska & jag är så sämst på det..


För inte så länge sen så mådde jag så dåligt att jag sjäv var rädd för mina tankar & känslor. Nu pratar vi inte månader utan veckor.. Det är ingen hemlighet att jag mått så här dåligt förut, men detta var en helt ny nivå av mig själv. 

Jag tror inte ni kan förstå dessa känslor jag hade då, om ni inte varit där själva. Samtidigt vet jag att alla fungerar, känner & reagerar på olika sätt.. Jag kanske triggas igång av saker som ingen annan ens ägnar en tanke åt.

Det var så mycket som triggade igång mig, så det var helt galet. Det kunde vara artiklar, inlägg & statusar i olika sociala medier. Men oxå filmer & serier.. Överallt var det någonting som fick mig att braka ihop..

Ångesten var inte från denna värld & den dödade mig långsamt..

Har ett långt "inlägg" på telefonen, där jag lixom nästan skriver att jag gett upp. Men det kommer nog inte publiceras, men sparas för att jag ska se vad jag besegrat så småningom.. 

Jag tror ingen riktigt sett hur dåligt jag mått.. Jag tror jag är ganska bra på att dölja det, för det du ser är inte alltid sanningen.. Några har kanske vetat & faktiskt sett. Sen har jag även berättat för några få utvalda..


Skulle inte säga att jag är på topp än, men jag mår så mycket bättre nu.. Det finns fortfarande saker som får mig att sluta fungera.. Men jag försöker ta en dag i taget, andas & låta det bli som det blir..

Sen har jag börjat att rensa ut & fixa här hemma. Jag behöver en lugn plats där jag bara kan få vara..

Jag tror verkligen att man mår som man har det, & har det som man mår.. 

För varje grej som åker ut eller hamnar på rätt plats, så känner jag hur jag lixom andas ut & ett lugn infinner sig.. 


Jag vågar inte säga högt hur jag verkligen mår eller har mått, jag är för rädd.. Rädd att alla ska tycka jag är knäpp eller försvinna.. Är det något som förföljer mig så är det att alla försvinner på ett eller annat sätt, men det är ett helt annat inlägg.

Sen är det alltid så att så fort jag säger att allt börjar bli bättre eller faktiskt känns bra så kommer bakslag efter bakslag..


Fortsätter jag nu att bara ta det försiktigt & inte stressa fram någonting så kommer det nog bli bra till slut..

Jag ser fram emot en bra & underbar sommar där jag bara kan få vara jag.. En sommar som jag oxå vill dela med dem som jag tycker om & älskar, dvs min familj & mina närmaste vänner..

 

//s








Av Karedo - 24 mars 2018 00:30

Jag är inte perfekt & kommer aldrig bli perfekt heller..
Alla tränar & lever vi på olika sätt.. Vi har alla olika drömmar & mål med det vi gör.. Det jag vill uppnå är kanske inte det du vill. Kanske tycker du till & med att det är fult eller konstigt. Men alla är vi olika! Alla kan ju inte vilja samma sak..
Kan vi inte bara vara överens om det & låta det vara precis så..

Jag vet att jag aldrig kommer bli "smal smal" & det är inte heller det jag vill.. Inte nu längre i alla fall.. Förut var det allt jag kunde tänka på, jag trodde att blev jag bara smal & vägde så lite som möjligt skulle jag bli lycklig..
& det var inte alls länge sen som just dessa tankar byttes ut mot helt andra..

När jag började ta tag i mitt liv, Dvs började träna samtidigt som jag la om min kost, så var det bara vikten som var i fokus.. Alla minus på vågen gav mig ett lyckorus.. Samtidigt som alla plus eller för få minus fick mig att må så dåligt.. Varför fixade jag inte detta, hur svårt kunde det vara lixom..

Jag vet oxå att jag aldrig kommer bli superduper stark. Inte heller kommer jag bli ett muskelberg.

Men med tiden så tog drömmen om att vara stark & bygga muskler över önskan om att vara smal, även om jag fortfarande ville ner i vikt. Samma sak här, alla kilon jag kunde lasta på i mark & böj gav mig ett lyckorus, samtidigt som jag aldrig blev riktigt nöjd.. Borde jag inte kunna ta ett eller två kilon till? Eller varför inte fem eller tio kilon till..

Till slut var det inte kul längre, jag tyckte själv jag satt fast & inte kom någonstans. Jag jämförde mig med allt & alla. Jag var aldrig nöjd med ett pass på gymmet, även om jag tagit över 100kg i mark (ja mark var & är fortfarande det bästa jag vet & där jag vill bli som starkast i mina mått mätt) eller fått till ett PB i någon annan övning. Det var aldrig bra nog för mig.. Jag kanske var glad tills jag lämnade gymmet.. Sen började jakten & planeringen om, hur skulle nästa pass bli? Ett nytt PB till kanske?

Jag kämpade oxå med vikten & helt ärligt så inser jag nu att det var helt sjukt. Jag räknade ALLT jag stoppade i mig & jag låg på 1200kcal om dagen, ibland till & med mindre. Jag hade min ätardag varje vecka som nästan aldrig gick över 2000kcal, & gjorde den det så hade jag sån galen ångest.
Jag hatade vågen tillslut, men jag skulle ändå ställa mig på den flera gånger varje dag..

Så minimalt med mat & att träna minst 4 tunga pass i veckan, kunde bara sluta på ett sätt för mig.
Jag var galet trött, sömnen funkade inte alls. Jag var grinig, arg, ledsen & opepp.. & med min kropp (ja ni vet ju, vi samarbetar ju inte alltid) så gick jag sönder. Jag tränade på ändå trotts att min kropp skrek & jag fortsatte att räkna mina kcal..
Tillslut gick det inte längre & jag var tvungen att ta en paus från allt som hade med träning & kost att göra. Då kallade jag det en påtvingad ofrivillig paus, vad jag skulle kalla det idag vet jag inte..

Jag började så småningom komma igång med träningen igen.. Vågen var fortfarande min värsta fiende för nu hade kosten "spårat ur" eller jag åt som vanligt.. & självklart gick jag upp i vikt.
Jag gick upp några kilon & så bara stannade jag där.. jag gick varken upp eller ner. Det spelade ingen roll vad jag gjorde & jag höll på att bli tokig på riktigt!!

Även om jag körde på för hårt till en början sen & fick bakslag efter bakslag (ja, jag kallar det bakslag) har jag nu lärt mig att lyssna på kroppen.. Jag försöker att anpassa min träning efter hur den känns för dagen.. Jag kan fortfarande bli besviken över ett pass som inte går som jag vill, men så kan det väl få vara.. Jag försöker att inte jämföra mig med allt & alla.. Jag kan ju bara vara jag & jag kan ju bara försöka göra mitt bästa.. Visst?

Målet är dock det samma, jag ska bli som starkast i mina mått mätt.. Jag älskar att känna mig stark, det är nog bland det bästa jag vet :)
& vågen används inte längre över huvudtaget, utan jag använder spegeln & känslan..
Jag vill ha en kropp jag är stolt över & som jag inte skäms för. Jag vill ha muskler som syns & jag vill känna mig stark helt enkelt.. & är det vid 70kg eller 85kg? Jag har ingen aning!!
Jag vill så gärna ha bikini i sommar utan att behöva gömma mig..
& jag vill vara en bra (läs den bästa) förebild för mina tjejor..

Träningen går framåt just nu & jag behöver den för att må bra.. Jag ökar långsamt i mark igen :) & sakta men säkert formar jag om kroppen.. Jag har som mål att träna minst tre pass i vecka, men helst fyra..
Jag är absolut inte där jag vill vara just nu, spegelbilden är inte den jag vill se & känslan är inte på topp. Men jag hoppas jag tar mig dit där jag vill vara i framtiden, & jag hade gärna gjort det igår..
Jag vill börja älska min kropp, eller i alla fall gilla den lite grann..
Jag vet att jag kan, men det viktigaste är att jag har viljan bara min kropp vill..

Kosten är katastrof, jag vet! Men tanken är att lägga in en högre växel nu vid månadsskiftet. Jag tänker inte räkna mina kcal till en början utan ha som fokus att äta frukost, lunch & middag med bra val.. Jag är för rädd för att spåra ur.. Men jag kommer tänka lite mer protein & lite mindre kolhydrater..
"Medvetna bra val" kommer vara mina led ord..

Jag mår inte så jättebra just nu & varje dag är olik den andra.. Ena dagen kan jag vara glad & lycklig, medan jag nästa dag kan vara så ledsen att jag går sönder..
Jag hoppas jag kan hitta balansen i livet & få alla bitar i pusslet att passa ihop igen.. Jag vill bara vara glada jag & bara få vara..

Jag är inte unik & jag är inte bättre än någon annan.. Men detta är en liten del ur min berättelse om hur jag hamnade där jag är idag..
Jag hade inte vart den jag är om jag inte kämpat & tagit mig igenom detta.

Detta är en av de största resor jag gjort & fortfarande gör.. Jag är så galet nyfiken på vart den tar mig..

//s.

Försöker ju bara lära mig att älska min kropp..

Av Karedo - 20 mars 2018 11:54

Jag känner mig tjockare än tjockast.. Jag känner mig fulare ån fulast.. Jag känner mig tråkigare än tråkigast.. Jag känner mig värdelösare än värdelösast.. Jag känner mig hopplösare än hopplösast.. & jag känner mig mer ledsen än någonsin förut..

Varför undrar ni.. Jag har faktiskt ingen aning, eller jag kan inte peka ut något specifikt.. Det bara är så här jag känner just nu..
Det bara är & blir inte riktigt som jag tänk. Jag får hela tiden tänka om & ändra i mina planer & mål.. Vare sig det är träning, kroppen eller bara livet i sig. Det är hela tiden en sak för mycket som inte funkar eller går som jag vill..

Kom inte & säg att livet inte alltid kan vara bra.. & livet går upp & ner för alla.. Kom inte heller & prata om årstiden, mörkret & att när det blir ljusare så vänder det..
Jag har hört detta så många gånger & jag skiter faktiskt i att alla har sina ups and downs här i livet, eller att vädret snart blir bättre..
Det är just nu jag mår så här, & jag vill inte det..

Det är ju inte så att jag valt att vara tjock, ful, tråkig, värdelös & hopplös.. & därför är jag oxå ledsen.. Så där galet ledsen så jag fulgråter inombords, så där så hjärtat går söder.. Hela jag går sakta sönder..

Jag gör allt jag kan för att vända detta.. Eller gör jag det!? Men hur som så börjar orken, lusten & energin att ta slut nu..
När jag sen inte heller ser eller känner några resultat, så undrar jag oxå varför jag ens ska fortsätta..

Mitt fokus nu (som oxå är det viktigaste) är att mina känslor inte ska drabba min familj.. När dem är i närheten måste jag vara så där stark & jag vill vara en sån där bra mamma & fru som dem faktiskt förtjänar..
Bara dem mår bra & har allt dem behöver så känns det ändå lite lättare..
Min familj är det viktigaste för mig & jag älskar dem så mycket..

//s

Av Karedo - 8 mars 2018 01:00



När man vill så mycket & så går det bara inte.. Jag kommer på riktigt bli tokig snart. Jag har så många tankar & känslor som snurrar runt, så många att jag tror huvudet kommer sprängas snart..
Jag tror jag just nu håller på att gå igenom alla känslor ni kan komma på.. Ena stunden är jag glad & lycklig, andra så ledsen att jag går sönder.. Sen får jag hopp om framtiden igen bara för att rasa en dag senare & helt tappa tron på mig själv..

Jag blir så ledsen när min kropp inte vill.. Jag gör precis allt för att samarbeta med den, ändå ger den upp stup i kvarten.. Att ständigt ha ont är inget jag önskar någon, jag är så van nu att jag inte kommer ihåg hur det är att INTE ha ont..
Har pratat en del med min kiropraktor om just detta.. Enligt honom behöver jag träna för att just kunna träna & må bra.. Det värsta jag kan göra är att vara stilla & inte röra mig.. Hur jag än vrider & vänder på det så har han rätt. När min träning funkar & flyter på så mår jag som bäst.

För några veckor sedan så tränade jag 4-5 dagar i veckan & jag hade sån härlig känsla i kroppen. Hela jag mådde så bra & vardagen har nog aldrig funkat så bra som den gjorde då. Jag kände mig starkare än någonsin & så hade jag ett sånt lugn inombords. Jag tror det känns så när man är lycklig..

Men så kommer dessa bakslag, ja för mig är det bakslag.. Ni vet när allt bara rasar & min kropp ger upp.. Med jämna mellanrum så blir det så här. Ändå så blev jag som lamslagen den här gången, det var som om luften gick ur mig.. Jag var inte beredd, så det kom nästan som en chock.. Från den ena dagen till den andra typ..

Jag förstår inte vad jag gör eller gjorde för fel.. Jag har sakta byggt upp min styrka & kropp, inte stressat fram någonting i träningen. Utan handbromsen har varit i hela tiden & jag har verkligen lyssnat på min kropp..
Jag satte upp långsiktiga mål & hade/har lagt in övningar som skulle vara så bra för mig & min kropp.. Så vart i helvete gick det fel!?

I samma stund jag gav upp så blev humöret & känslan i kroppen så mycket sämre.. Jag trivs inte i mig själv, lugnet är borta & det känns som om jag ska kvävas.. Hur fasen ska man få vardagen att funka då!?

Nu är mitt mål att vakna till liv igen. & mitt första mål är att hitta tillbaka till träningen.. Jag vet en himla massa tjat om denna träning, men jag behöver den & hur konstigt det än låter så älskar jag den..

Jag ser detta som starten på något nytt..
Jag har en plan, en ny plan för att hitta tillbaka.. Startar samtidigt upp bloggen så jag har någonstans att ventilera med mig själv under tiden..
Jag ska inte låta detta bakslag förstöra för mig. Jag har tagit mig upp så många gånger, så jag vet att jag kan..

& jag måste fixa detta, om inte för mig själv så för min familj..

//s

Jag vill, jag kan & jag ska!
Jag har gjort det förr..

Presentation


En mamma som försöker få vardagen att rulla på, med tre kottar och en man i huset..

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Besöksstatistik

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se