Just nu är det verkligen ingen bra period i mitt liv. Gråten är skrämmande nära och jag är nästan rädd för mina egna tankar och känslor.. Jag vill inte.. Jag vill inte..

Känner att viljan inte riktigt finns där, viljan att kravla mig upp ur det svarta hålet. Eller vart jag nu har hamnat.

Har ni någonsin känt er bortglömda och liksom lite osynliga? Fast samtidigt har ni en massa krav på er, krav att få till allt så det passar alla andra. Inget du gör gör du för dig själv, du gör det bara för att andra nästan kräver det.
Du kopplar på din glada face, om nu någon skulle se dig. Sen kör du bara, för du är så fruktansvärt rädd att göra alla besvikna.. Att du sårar dig själv struntar du i. För du spelar ingen viktig roll i det hela, du är inte värd det..

Jag känner mig bara helt fel. Bortglömd, osynlig, otillräcklig och misslyckad. Finns en hel uppsjö av ord som skulle passa in här.. Och dessutom är inget jag gör bra nog..

Blir äcklad när jag ser mig själv och nästan förtvivlad när jag kommer på mig själv, att inte kunna göra saker så som jag gjort dem förr. Jag blir arg och ledsen när kläderna inte passar och framhäver det jag vill dölja ännu mer. Och allt detta pga min nuvarande vikt..
Men jag försöker med hela mitt hjärta att göra något åt det nu.. Promenader varje dag och kosten har ändrats.. Men det är fasen svårt. Om jag bara kan få lyckas med en grej, väljer jag helt klart detta! Dvs få bort några kilon och kanske (förhoppningsvis) börja tycka om mig själv, i alla fall lite igen.


Livet känns hopplöst, och jag kan inget göra!
Väntar på att någon ska komma och rädda mig. Ta mig i sin famn, klappa mig på kinden, torka mina tårar och säga att allt blir bra nu. Jag ska ta hand om dig..
Risken finns dock att jag försöker dra mig undan, fast jag inte vill. Är så rädd att bli sårad och lämnad. Bättre att då inte släppa in någon. För då kan man inte förlora någon eller något..

Skulle så gärna vilja berätta sanningen (hela sanningen) för J, men jag vågar inte. Tänk om han lämnar mig.. Vad gör jag då? Han är mitt allt och den jag verkligen vill dela allt med. Men samtidigt vill jag inte tynga ner honom med mina problem. Han ska inte behöva lida för min skull. Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på allt som han får stå ut med. Och allt pga mig..

Kanske skulle han och alla andra ha det bättre utan mig i sina liv.. ?

Fan liksom :(

//s