Som jag längtat efter denna dag. Nellie bestämde själv, att hon skulle somna själv ikväll vid nattningen. Jag fick inte ligga bredvid henne, men jag skulle ligga i våran säng så hon fortfarande såg mig. Det var lite bökigt och en liten tvekan efter en stund. Men hon somnade själv i sin säng med alla sjuttioelva nallar och favoriten SkuttSnutten..

Även om jag väntat på att hon ska känna sig så pass trygg i sig själv, så hon väljer att somna själv. Kan jag känna en tomhet i mammahjärtat. Behöver hon inte mig längre? Det var ju ändå så myyysigt. Man är ju knasig, att man aldrig kan vara nöjd!

Mamma älskar dig Nellan Bellan, och jag är så stolt över dig!

//s

GRATTIS IDA PÅ 4-ÅRS DAGEN!

Idag har vi firat Ida hela dagen lång.. Hon blev ju stora tjejen idag. Hon har fått jacky chokladpudding till frukost,(efter yoghurten och harkluttarna så klart) hon har fått välja middag. Kan ni gissa vad det blev? Japp, Mackeonalds så klart! :)
Tänk att för fyra år sedan var det mer eller mindre kaos när hon kom till världen. Tackar gud att hon föddes envis, även om det kan vara jobbigt nu för tiden. :)

Vi har oxå haft lite fika nu på kvällen med jättegod jordgubbstårta som farmor hade gjort. Jag tror hela tog slut :)

Av oss fick hon äntligen en springcykel och sina efterlängtade armpuffar. Nellie önskar sig nu precis lika som Ida, hon blev sjukt avundsjuk på cykeln och Ida lånade självklart INTE ut den..
Hon har oxå fått en klänning, 2 par örhängen och en baddräkt. Och hon verkade vara mer än nöjd :)

Även om dagen har gått i glädjens tecken, kan jag inte låta bli att tänka på den dagen då allt blev knas..

Det var verkligen kaos den dagen för fyra år sedan. Det var många tankar man hann tänka just där och då!

Tyvärr kommer jag inte ihåg de första dygnen som trebarnsmamma. Det gör ont i mitt mammahjärta.. Kommer heller inte ihåg första gången jag såg Idi, spelar ingen roll hur mkt jag försöker minnas. jag minns allt som glimtar, och jag har ingen aning om det är mina egna minnen eller om det är vad folk har berättat för mig i efterhand. jag vet heller inte om det är i rätt ordning det jag mins. Det kan än idag göra mig så fruktansvärt ledsen. Men jag är samtidigt så glad att vi båda klara oss, och att vi mår bra idag.

Jag vet ju hur jag upplevde allt och vad jag mins och inte mins. Men jag har inte den blekaste om hur Jimmy upplevde allt, mer än jag förstått att det var väldigt jobbigt på många sätt. Har inte så stor koll på vad andra nära och kära upplevde heller. Kanske skulle man prata mer om det. Eller det bästa kanske är att glömma, vi är ju här nu!
Jag kan oxå känna en så enorm skuldkänsla, över att jag utsatte andra för allt detta. Att jag kanske sårade andra. Jag ville ju inte att andra skulle må dåligt, tycka det var jobbigt osv och det på grund av mig..
Men jag kan ju heller inte hjälpa att det blev som det blev.

Grattis min stora lilla tjeja! Mamma älskar dig!

//s