Då var det dags igen då.. Den jobbiga känslan är tillbaka, den som gör att jag ryser i hela mig och allt känns knas.. Jag går långsamt sönder, och jag hittar inga plåster som är stora nog. Kan inte förstå vad som gjort att jag trampat snett och ramlat ner i diket igen. Är det lite krypande panikångest eller vad?

Jag försöker att att inte stressa upp mig över småsaker och saker får ta den tid den tar.. Man behöver tydligen inte ha megakontroll över allt och alla. Det är i alla fall vad alla säger till mig. Jag försöker ta en timme, en minut och en sekund itaget. Det går väl si och så där, men det viktiga är att jag försöker. Jag får stanna upp lite då och då, och påminna mig själv om att andas och komma tillbaka till verkligheten.

Oj vad mycke "jag försöker" men det viktiga är väl att jag försöker =) Eller svaret är kanske att jag ska sluta försöka och bara vara.. Låta det bli som det blir, det är ingen katastrof om det skulle bli lite galet en dag.

//s