När jag var liten samlade jag på stenar. Alla fina jag kunde hitta fick följa med in. Kunde sitta i timmar och kolla sten efter sten, efter det där lilla extra som gjorde den så speciell. Jag gillade dem som glittrade och glimrade extra mycket, sten med kattguld tror jag det kallades.

Tänk om någon kunde se att jag är lite kattguldig, och kanske tycka om mig för den jag är. Varför måste jag ändra på mig för att någon ska gilla mig. Varför ska jag behöva vara alla till lags?

Eller måste jag verkligen det?

Jag är så less på att aldrig duga! Jag vet inte längre vad som är jag på riktigt eller vad som inte är jag egentligen.. Jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen..

Kan jag inte bara få hitta mig själv, så är allt kan bli bra sen.. Kan jag inte få börja tycka om mig själv och tycka att jag är bra som jag är.

Strunt samma! Vem försöker jag lura!?

// s

Ser ni hur jag glimmar :) ha ha ha

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är en större människa i en nu lite mindre kropp.. Men jag är samma mamma, fru & människa. Som fortfarande brottas med samma känslor & tanketroll som förut.. Jag vet inte om någon förstår hur jag menar..? Men i mina ögon kommer jag alltid vara...

Jag är så galet trött på att flänga fram & tillbaka mellan hopp & förtvivlan. Kan du förstå den känslan?   Ena dagen är allt så jäkla bra & jag har en underbar känsla inombords. Jag planerar min dag men låter ändå allt komma som det kommer. Energ...

Jag kommer aldrig kunna kalla mig smal.. Jag är lixom gjuten i fel form från början.. Om det nu är smal jag vill vara? & ja helt ärligt, hur ytligt det än låter så vill jag vara smalare än jag är i dag.. Så antar jag vill kunna kalla mig smal.. Är de...

[ raderat inlägg ]

Jag är en riktig känslomänniska & jag är så sämst på det..   För inte så länge sen så mådde jag så dåligt att jag sjäv var rädd för mina tankar & känslor. Nu pratar vi inte månader utan veckor.. Det är ingen hemlighet att jag mått så här dåligt f...