Det här med träning är fasen en "färskvara"..
Idag blev det en tur till the gym & böj stod på schemat. Eller böj, rodd, lats & lite annat smått & gott.. Men fy fasen så tungt det var & jag blev bara mer & mer irriterad över att ingenting funkade.
Kroppen kändes bra, men jag orkade ingenting.. Jag hade lixom inget goo!
Men jag gjorde det jag hade tänkt, men inte fasen var jag nöjd efteråt..

Japp, jag vet varför.. Man lär sig så galet mycket om sin kropp & sin hälsa om man bara lyssnar på vad kroppen säger..
Idag var tredje passet på tre dagar, & igår maxade jag i mark.. Så kroppen var ju galet trött idag..
Sen hade jag en urusel "matdag" & middagen glömdes bort (läs struntades i) igår.. & dagens frukost var inget att hurra för den heller.. Så jag hade ju ingen energi alls i kroppen..
Kanske skulle jag ha stannat hemma & bara gått en promenad.

Man jag vet att jag skulle bli ännu mer less & "ickenöjd" om jag inte skulle ha tränat idag. För jag har ju som mål att träna 4 pass i veckan. & nu är det en vecka som är lite knussligare än vanligt, med jobbhelg & Stockholmsresa.. Så då blev det träning idag oxå, bara så där hux flux..

Men innan ni ska prata mig till rätta, så VET jag att det inte är ett måste att träna så mycket, & jag skulle överleva med "bara" 3 pass oxå.. Fast är det verkligen så mycket med 4 pass? Finns ju dem som tränar mycket mer..
Hur som helst, det jag vill är det jag vill.. & är oxå det som jag väljer att göra om jag kan..

Nu blir det vila imorgon & så hoppas jag på bättre energi & goo på torsdag..

//s


Avlutade ändå dagen med en långpromenad med Krut..

Jag vill så gärna blogga, eller bara berätta för någon. Har så mycket jag behöver få ur mig.. Både roliga & mindre roliga saker.. Men nu har det hänt & händer så mycket, så jag vet inte vart jag ska börja.. Men vem vill läsa eller lyssna?

Jag gråter & ler om vartannat. Jag har en panik & ångest som kommer & går. & jag känner mig så fruktansvärt rädd & ensam. Det är den där paniken som är jobbigast, för det är då jag inte kan andas & allt känns hopplöst..

Skulle så gärna vilja ha en kram, ni vet en sån där riktig kram.. Jag vill höra att allt löser sig, att jag fixar det här. För just nu tvivlar jag!

Samtidigt mår jag så bra just nu.. Ibland kommer jag på mig själv när jag bara myser, när jag ser det jag vill se. Det är då jag mår galet bra & äntligen kan säga att jag gillar livet.
Jag vill bara att dessa dagar ska bli fler & ta över..

För tro mig.. Jag är lycklig & har nog aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag är & känner mig starkare än någonsin. Jag börjar hitta mig själv, & jag är så som jag vill vara. Jag kan äntligen vara mig själv..

Jag är rädd, lycklig & förvirrad. & jag är lite vilsen just nu..
Det du ser är kanske inte alltid sanningen. Men jag vill att du ska se den, & dela den med mig..

//s

Men det här är jag..

Ingen, absolut ingen kan säga till mig hur jag ska må, känna & tycka.. Eller jo det kan ni, men ni kan inte säga att jag måste..
Hur jag mår, känner eller tycker är det egentligen bara jag som vet.. & det är bara jag som kan veta & känna den exakta känslan. Känslan som jag upplever!

Jag kan berätta för er, lixom föröka förklara med ord hur det känns.. Men har man inte varit där jag har varit, eller om man inte har upplevt det jag har upplevt. så har man faktist på riktigt noll koll..

Ingen kan förstå den känslan jag känner, då det gör så ont i hjärtat att jag knappt kan andas.. Eller när jag har sån panik, panik över rädslan att stå själv & att bli lämnad ensam kvar. Eller hur det känns att vilja ge upp för att jag inte tror på mig själv längre, för att jag inte har någon ork till att kämpa kvar..
Ingen kan förstå hur rädd jag är.. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att bli själv eller bara rädd för mig själv & hur jag känner..

För även om jag är "frisk" nu, för ja, jag var faktiskt sjuk, så har jag fortfarande dessa tankar & känslor kvar.. Men jag väljer att hålla dem för mig själv. För att jag skäms, & jag vill inte höra att det är fel..
Jag har några få som får stå ut med mina panikattacker, min ångest, alla tankar & känslor lite när som på dygnet.. & jag är så tacksam över att dem finns.

I många år såg jag mig själv som ett stort misslyckande.. Jag var en grå blubb i en färglös värld. Där jag levde för alla andra men inte för mig själv..
Jag mådde verkligen inte bra, jag förstår det nu. Men då var det så det såg ut, & jag bara fann mig i det. Hatet, äcklet jag kände mot mig själv.. Vad var det som gjorde att jag inte gav upp helt? Tankarna fanns ju där..
Jag skulle säga min egna lilla familj, & mina vänner som hittat sin plats i mitt hjärta.. Det var dem, Jimmy & tjejorna, vad fasen hade hänt om inte dem fanns där.

Samtidigt är det ingen som kan förstå mitt lyckorus jag känner nu. Jag är så jäkla glad över att vara jag.. Tro det eller ej, men jag tycker om mig själv nu.. Jag försöker förklara, men det är så svårt att sätta ord på känslan jag har inom mig.
Jag har börjat hitta mig själv. Jag vill börja leva igen, & det i en värld med färg..

Men att ni ska komma & säga att det inte är okej att känna si eller så.. Det är INTE okej! Som när ni inte kan ta in att jag är ledsen eller mår dåligt, lika inte okej är det att norpa eller trycka ner min glädje. Hänger ni med!?

Kan ni inte vara glada över att jag äntligen är glad igen. Så att jag kan vara glad & lycklig för att jag VILL vara det!
Jag blir så ledsen när ni får mig att känna sorg över min glädje, som att det är så galet fel att må bra.
Varför ska jag hålla inne med något som jag vill visa hela världen? Ska jag bara leva lite så där på hälften för att andra tycker att jag borde det.. För att de tycker jag ska känna & må så som dem tycker..

Det känns som att jag förlöjligas. Ja, det känns som om jag gör allt fel & ni bara står & skrattar bakom min rygg. Som om ni bara väntar på att jag ska misslyckas..

Det är min glädje, min lycka & min energi.. Lika så är det min sorg, min panik & mina rädslor..
Jag skulle bara vilja se att ni står där bredvid mig eller bakom för att putta mig framåt, & INTE framför mig för att stoppa mig..

Jag vaknar nu varje morgon med en känsla av att inte ha kontroll. En känsla jag hatar.. Jag måste få ha kontroll på läget, på nuet & gärna ha lite koll på vad framtiden har att erbjuda..
Jag funkar inte i ett kaos, & just nu är det lite av ett kaos.. Det är så galet många känslor som far runt inom mig.

Jag vet vart jag vill, & vad jag vill uppnå. Typ.. Eller det jag vet är att den gamla Sofi ska INTE få komma fram igen..

Men nu tvivlar jag på om det är värt det, är jag alldeles för ego?
Får jag andra att må dåligt? Försummar jag min familj?
Orkar jag ta kampen & försvara det jag vill göra? & framförallt, orkar jag stå upp för mig själv?

Vad vill jag ha sagt!?

Ni vet inte hela sanningen.. & skulle försöka förklara den, skulle ni nog inte förstå.
För hur & vad jag känner är det bara jag som vet... Men jag delar det gärna med er om ni verkligen vill lyssna. Lyssna på hur jag faktist mår, tycker & känner..

//s


Jag är faktiskt lycklig, men jag har mina dagar.. Precis som det ska vara i livet.. Eller?

Jag har idag haft ett av de jobbigaste passen någonsin på the gym..
Känslan när man inte orkar mer & man bara vill lägga sig ner för kroppen orkar inte stå upp. Precis så var det idag, jag bara blev till en liten blöt fläck på golvet.. När benen lixom ger upp för att armarna till slut inte orkar mer.. Underbart! :)

Nu när jag landat lite är jag galet nöjd med dagens Linusträning. Det är konstigt, jag är typ aldrig nöjd under själva passet.. Jag vill & tycker typ alltid att jag borde göra mer än vad jag gör osv.
Att det inte är bra nog.. & så är det alltid, både när jag tränar själv eller när jag tränar med någon..

Men tänker man efter så är det nog ganska okej ändå..

Idag var det böj & rodd som stod på schemat & så lite mage på det. Sen lite extra ben & rygg, & så avslutades det hela med lite armar.. Ser inte så jobbigt ut kanske, men tro mig det var det :) Jag har nog aldrig svettats så mycket som jag gjorde idag.

Jag läste en så bra text på Facebook.. & det är inte fören nu som jag på riktigt fattar att allt hänger ihop..
Träning har för mig alltid förknippats med något jag borde göra, men inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att komma igång, men då för att alla andra sa att jag skulle. Men jag själv var inte redo & därför var det aldrig helhjärtat jag gick in för det. Utan det var mer ett måste för att få tyst på folk.
Jag tyckte aldrig träningen var direkt kul, & jag såg aldrig några resultat. Självförtroendet var ständigt i botten, för jag kände mig så misslyckad. Det i sin tur gjorde ju att jag gav upp mer eller mindre efter ett kort tag & jag mådde då sämre än innan. & det upprepade sig gång på gång.. Till slut gav jag ju upp redan innan jag ens försökte..

Nu när jag bestämde mig för att satsa på mig själv, så var det lite "nu eller aldrig".. Men framför allt var jag redo själv..

Jag kan ärligt säga att träningen betyder så mycket för mig nu. För nu gör jag det faktiskt för MIN skull, & jag mår så bra. Glädjen finns där & hux flux kommer resultaten oxå.
Det tog väldigt lång tid innan jag såg det själv. Men nu när jag äntligen ser vad jag har åstadkommit så stärker det mig, & samtidigt gör det att jag vill fortsätta för att nå nya mål & drömmar.
Självförtroendet & självkänslan jobbar jag ständigt med, & det är inte direkt det lättaste jag gjort. Men jag har en helt annan tro på mig själv nu om man jämför med vad jag hade innan.

Jag skulle ljuga om jag sa att det gått smärtfritt.. Jag har många gånger känt att jag kämpar i motvind. & jag har varit så nära att ge upp. Men ju mer jag har gett mig fasen på att jag ska göra det här, så har jag känt mig starkare. För att jag vill det & jag är värd att få må bra..

Men det har varit en förvirrad jag som diskuterat med sig själv många gånger. Är det värt det? Är JAG värd det? Till vilket pris gör jag det här? Får jag som mamma & fru tänka på bara mig en stund?
Ett tag trodde jag att jag gjorde allt fel.. Att jag var en riktig egoist som bara tänkte på mig själv.
Men hur jag än vrider & vänder på det.. Så tror jag att alla i min närhet vinner på det här oxå.. Får jag vara glad & lycklig så borde de känna av det oxå.

Jag har tack & lov några som stöttar mig på den resa jag gjort & fortfarande gör. Utan alla dessa fantastiska människor skulle jag kanske ha gett upp som så många gånger förr.

& nu vet jag. Jag gör det för MIN skull & det är inget fel..
Jag kan tänka på mig själv, utan att det betyder att jag älskar min familj & mina vänner mindre.

& det är precis som i texten.. Jag är glad nu & inget ska få stoppa mig..

//s