Att det ska vara så svårt att INTE ta åt sig! Jag kan bara inte sluta lyssna.. Det är himla svårt att tänka positivt när man hela tiden får höra om alla brister man har. Eller hur fel man gör hela tiden.
Eller är det så att jag bara hör det negativa och ALDRIG det positiva som andra kanske har att säga om mig.. Kan det vara så? Va? Inte fasen vet jag..

Allt jag gör verkar vara för alla andras skull. Jag är så rädd för att inte duga i andras ögon. Varför? Inte heller det vet jag.. Men jag vet att det är så, det tog bara lite tid att inse det.

Jag har vänner och en man som försökt att tala om det för mig. Och att jag duger som jag är. Men jag har liksom inte kunnat förstå. Och även att jag MÅSTE kunna se det positiva i mitt liv. På något sett kan jag inte se att jag skulle vara värd det.

Men något som tynger mig mest tror jag.. Det är att jag aldrig varit den där dottern som du velat ha. Det gör ont att veta att du valt bort mig från ditt liv. Jag frågar mig nästan dagligen vad jag gjort för fel. Jag är snart 34 och jag kan fortfarande inte förstå. Och inte kan jag släppa det heller..

Jag hoppas att mina tjejor ALDRIG ska få känna eller uppleva detta! Jag ska, och kommer göra ALLT för att de ska känna sig så älskade som de faktiskt är.

Så nu var det skrivet! Döm mig om ni vill, men jag tänker stå för mina känslor och tankar.

//s