Jag har vaknat, och insett att mina barn nog inte alls har sådan trots som jag trott.. Det är mig det är fel på! Det är jag som inte hänger med, det är jag som kanske pratar lite för högt (eller ska vi vara ärliga och skriva skriker?), det är jag som är trött och gnällig.. Det är oxå jag som inte orkar med vardagen, det är jag som kanske inte riktigt mår toppen alla dagar. Och det går ut över min familj och mig själv i viss mån...

Mamma och Cassi visar sig på glatt humör.. 2010-12-31

Skriver som jag sagt till några, det är inte synd om mig. Jag har valt att leva som jag gör helt själv, det är ingen som tvingat mig till någonting. Och det är jobbigt att ha tre tjejor, de kom ju så nära varandra oxå.. Men oj vad vi hade ett tufft beslut att ta, när vi fick veta att Ida hade blivit till menar jag. Jag hade aldrig kunnat göra en abort, men samtidigt så visste jag att det skulle bli jobbigt. Var oxå rädd för vad folk skulle tycka och tro om mig som person, skulle de se mig som oansvarig osv.

Att gå från att vara tvåbarnsmamma till trebarnsmamma är ett jättekliv.. Allt, och då menar jag allt, blir så mycket jobbigare och bökigare.. Många verkar tro att har man två så är det ingen skillnad på att ha tre, bara köra på liksom. Men det stämmer INTE!

Men jag ångrar mig inte för en sekund, Ida var lika efterlängtad som de två första, bara vi fick landa lite.. Hon var bara kanske lite felplanerad.. Vi pratade på skoj om en sladdis, men det blev en väldigt kort skarvsladd =)

Men det jag ville komma till, jag måste få säga att det är jobbigt, jag måste få gnälla av mig lite.. Och jag måste få vara så där lite trött på allt och alla, i alla fall någon gång då och då..

Ha det bäst. Kram Sofi