Jag är så galet trött på att flänga fram & tillbaka mellan hopp & förtvivlan. Kan du förstå den känslan?

Ena dagen är allt så jäkla bra & jag har en underbar känsla inombords. Jag planerar min dag men låter ändå allt komma som det kommer. Energin flödar, jag känner mig levande & allt känns så lätt.. & framför allt får jag saker gjorda utan att det tar mer energi än det ger att faktiskt slutföra & lyckas med något bra. 

Jag ser inga hinder på vägen & jag är så taggad på framtiden.. Planer & mål sätts upp & jag ser ingen anledning till att tvivla på mig själv.

För att nästa morgon vakna helt förstörd & jag hatar den rastlösa känslan som långsamt äter upp mig.. Jag får ingenting gjort, för jag kan inte ta mig för någonting utan att bli så stressad att jag bara vill gråta.. Allt som måste göras blir så stora projekt att de känns hopplöst att ens försöka.. Jag är irriterad på allt & alla, jag kan oxå explodera helt utan någon egentlig orsak.. 

Framtiden skrämmer mig för jag har ingen aning om jag ens tar mig igenom idag & nuet.. Imorgon & morgondagen känns mil bort.. Alla drömmar & mål känns också helt omöjliga att nå.

Jag har så många inlägg skrivna i mobilen, inlägg som aldrig publicerats här. Men det har kanske varit tanken från början, men så fegar jag ur.. Dem är ärliga & skrivna direkt från hjärtat.. Några få har fått läsa dem eller delar av dem. & jag själv har jag läst dem så många gånger.. 

Vad får man egentligen skriva i sin blogg.. Jag borde ju få skriva exakt allt det jag vill & hur jag vill.. Frågan är väl mer om jag vill att mina tankar ska kunna läsas & tolkas av alla andra..

Det är så här livet är säger många, & tro mig jag har hört det så många gånger att jag vill kräkas.. Jag vet att livet går upp & ner. Jag förstår ju att det inte alltid kan vara perfekt & bra.. Utan sämre dagar så uppskattar man inte de bättre dagarna.. Jag orkar bara inte med dessa enorma skillnader, varför kan det inte bara få vara lite sämre & lite bättre.. Vart har den berömda balansen tagit vägen?

Jag har tagit modet att äntligen söka hjälp.. Tack vare vän & Jimmy vågade jag ta modet till mig & ringa dessa två nummer som så länge legat & stirrat på mig.. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp om man nu behöver det?

Nu är det en ny resa som ska slutföras innan den pågående kan fortsättas..

& helt ärligt är jag rädd för att misslyckas, men  jag vet att jag måste försöka. & jag vill inget hellre än att kliva av denna jävla bergodalbana..

Jag vill vara normal & bara få må bra.. Jag vill vara den där mamman, frun & människan som lever för sig själv & som finns där för sin familj på bästa & kärleksfullaste sätt. 

//s  

Jag kommer aldrig kunna kalla mig smal.. Jag är lixom gjuten i fel form från början.. Om det nu är smal jag vill vara? & ja helt ärligt, hur ytligt det än låter så vill jag vara smalare än jag är i dag.. Så antar jag vill kunna kalla mig smal.. Är det fel av mig?
MEN sen vad som anses vara smalt kan ju diskuteras. Antar att mitt smala inte alls är samma lika som ditt smala..
Efter att hela min uppväxt & även i vuxen ålder fått höra att jag är rund, lite större eller rent av tjock. Av både andra & framförallt av mig själv.. Så har det fastnat & blivit min verklighet.. Jag är just nu allt annat än smal & det gör mig så ledsen, eller nej jag blir förbannad. Förbannad på mig själv! 

Det är inget fel i att vara en större modell av människa, absolut inte.. 
Du kan vara liten, stor, lång eller kort & vara den bästa & finaste du. & det oavsett form.. Är du nöjd med den du är & allt det där så är det ju jättebra.. Men jag är inte där.. 
Utsidan spelar väl egentligen inte någon roll, det är känslan inom dig & hur du väljer att visa dig som person som i slutänden avgör på något sätt.. 
Är du glad, lycklig, nöjd & tillfreds med dig själv så syns det.. 

När jag nu ser mig i spegeln nu så ser jag en människa som inte alls trivs i sin kropp, en som gett upp lite & som inte riktigt har koll på vardagen & livet.. 
Hon gör sitt bästa för att visa upp det hon tror alla andra vill se. All hennes energi går åt till just det, att lixom leva upp till alla måsten & krav. Måsten & krav som säkert inte finns mer än i hennes huvud..
Men inom henne är det fullständig kaos med stress, som sen i sin tur leder till både ångest & panik.. 

Börja nu inte att berätta för mig hur fin jag är, eller att jag duger som jag är osv.. Eller att jag måste sluta stressa upp mig & älta saker hela tiden..
För jag tror ändå inte på dig.. & jag vet inte hur jag ska vända den här skiten.. 
Kom istället med råd & tips som är genomförbara & som faktiskt kan hjälpa mig.. 

En sak som faktist hjälper mig är att få/kunna träna på ett eller annat sätt.. 
Just nu är planen att faktiskt kunna säga att jag kan jogga 5km.. Så det är det jag tragglar med just nu.. & det går faktiskt jättebra! Idag förvånade jag mig själv med att jogga även en av mina tänkta promenadsträckor.. Hur bra!? 

Sen ska jag ju ta 120kg i mark innan året är slut.. :) För jag ÄLSKAR fortfarande min mark! 

Mina promenader är oxå viktiga, det är då jag kan andas & bara vara.. I med lurarna, koppla Krut & så bara gå.. 

Sen rutiner & planering.. Jag måste ha mina rutiner & samtidigt veta när var & hur.

//s

Just me en måndag i juli 2018