Jag ska nu försöka förklara en grej, som jag tror är lite knepig att förstå..

Jag har nog aldrig gillat det jag sett i spegeln, & ja jag menar aldrig som i aldrig.. Men nu på sista tiden har jag börjat gilla mig själv mer.. Men jag gillar inte min spegelbild, men ser jag på ett kort & ser MIG så gillar jag det jag ser.. Jättekonstigt!!

När jag började gå ner i vikt så tog det jättelång tid innan jag såg att jag blev mindre. Jag såg siffrorna på vågen men inte mer.. Jag märkte ju oxå att kläderna blev större men jag såg fortfarande ingen skillnad i spegeln. Tror jag hade gått ner lite mer än 10kg när jag såg & det faktiskt gick in för första gången. Men även om jag såg att jag blivit mindre, så var jag fortfarande gigantisk i mina ögon.. & jag har nu gått ner mer, men är fortfarande inte riktigt nöjd, men nöjdare..

Jag gömde mig i stora kläder, & kommer på mig själv med att göra samma sak nu.. Ska jag köpa något nytt så kollar jag alltid vilken den största strl är, & finns inte XL eller L/46 så struntar jag i det.. Men nu är det ju så att jag har typ M/38.. Förstår ni vad många "vill ha" som jag missat..?

Ja jag gillar det jag ser, & jag säger det oxå.. Det är sanningen, MEN jag gillar inte det jag känner. Känslan av att vara stor vinner över känslan att gilla sig själv & att vara stolt över sig själv. & då jag känner mig stor & osäker så blir jag oxå det.
Jag känner mig alltså fortfarande jättestor & har en helt skev bild av mig själv.. Jag tror jag är misslyckad & så mycket sämre än många människor.

Ibland händer det att folk säger till mig,

- vad fin du har blivit!
- så duktig du är!
- du strålar verkligen!

& så får man ett leende & en klapp på axeln.. För det första så kan jag inte riktigt tro på dem & sen undrar jag hur fasen jag såg ut förut & hur de såg på mig då?
Då var det ju ingen som sa att jag såg fin ut eller så, & ingen som gav några uppmuntrande ord. & leendet var mer av medlidande än något annat.. Då var det mer,

- det är insidan som räknas.
- kanske du skulle må bra av att göra något?
- du ser verkligen trött ut!
- den här dieten (med förslag på diet) är jättebra!

Eller det värsta!

- så mysig bebismage du har..
- när är det dags?
- åh så mysigt med en liten till?
- vad roligt, när är det beräknat?

Fick till & med höra av en kund på jobbet, att nu kunde man minsann se hur fin jag var, för nu var jag inte tjock längre..
Så jag måste ju ha sett grotesk ut då, eller?

Jag är alltså en större människa i en mindre kropp.. Men jag är ju fortfarande samma person nu som jag var då.. Med samma känslor & tanketroll att brottas med.

Men om inte jag kan älska mig & min kropp, hur ska då andra kunna göra det? Vill dem ens det? & hur kan jag låta den göra det?
Jag vill så gärna kunna stå rakryggad & säga..

- det här är jag! Jag älskar mig själv nu.. så nu kan du oxå få göra det!

//s