Har nog gått igenom varenda känsla man kan ha vid det här laget.. Arg, förbannad, ilsken, glad , lycklig, förtvivlad & nu ledsen. & här stannade jag tydligen, & jag kommer inte ur det..
Jag är helt ärligt beredd på att ge upp nu..!

Först var jag så himla glad över att äntligen kunna träna som jag ville igen. & jag kände mig starkare än någonsin & dessutom satte jag nytt PB i mark. Jag hade en plan & jag kunde äntligen se framåt.
Sen vändes allt upp & ner på en jäkla promenad med Krut..
Jag var så galet arg & less på att kroppen inte ville, & på att den bara gav upp igen..

Nu är jag bara ledsen, så där på riktigt jäkla ledsen..

Egentligen skiter jag i själva träningen, eller nej det gör jag väl inte.. Men det som jag saknar är mig själv & den känsla som träningen gav mig. Dvs när allt funkade som det var tänkt. Jag älskar tydligen att känna mig stark & om/när jag ser en liten muskel komma fram kan jag inte sluta titta på den.. Så stört! Ha ha ha :)
& att jag äntligen hade hittat något som var mitt egna lixom.. Jag var både glad & lycklig med ett lugn inombords, ett lugn som jag inte känt på så länge.

Nu är jag bara tom & nästan rädd för att gå till the gym.. Jag känner mig så misslyckad & jag skäms på något sätt..

Nu vill jag bara hitta tillbaka dit där jag var..
Men hur?

//s

Ps! Kan ha skrivit detta förut.. Ds!